Tabubelagd tystnad bruten

Rapport från barrikaderna: Efter decennier av tabubelagd tystnad, har det hänt någonting med abortdebatten. Det började med de aborterade små människorna som, lika desperat som lönlöst, kämpade för sina liv. Ensamma och övergivna i sjukhusens rondskålar och sköljrum. Det gick inte att värja sig mot smärtan i de berättelserna. Under årets Almedalsvecka åkte mina vänner och jag ner till Gotland för att påminna politiker- och mediaetablissemanget om de ofödda. Om deras korta liv och brutala död.
Våra bilder väckte avsky, ilska och frågor. Innan vi åkte hem, deltog vi i en debatt om abortdebattens villkor. Den kom snabbt att handla om aborternas huvudpersoner: de ofödda och deras mödrar. För ovanlighetens skull fick argumenten för och emot oföddas rätt till liv, mötas och brytas direkt mot varandra. Personangreppen och de andra härskarteknikerna förekom även denna gång, men fick inte ta över och tysta debatten.
Nu kommer svallvågorna från våren och sommaren. Tidningsledare, statliga radioprogram, bloggar, Twitter och Facebook; överallt diskuteras aborterna och argumenten omkring dem med en öppenhet som ingen ens hade vågat drömma om för bara ett år sedan.

Det är tydligt att abortliberalerna känner sig obekväma med situationen. De är märkbart upprörda och frustrerade. De tycks börja förstå att vi är här för att stanna. Det går inte längre att ignorera eller fnysa bort oss. Inte ens hånandet, hoten eller det öppna föraktet får oss att försvinna. Yrvakna och ovana börjar de leta efter motargument. Till en början försökte de hävda att ofödda inte är människor, eller vid liv. Den strategin fungerade dåligt, med tanke på att biologivetenskapen och verkligheten sade emot dem.
Med tilltagande irritation och ilska, försöker de nu finna andra argument. Det hävdas att människovärdet är relativt. Att det därmed inte behöver omfatta ofödda, hur mycket levande människor de än kan tänkas vara. Man menar att moralen är subjektiv och att det får vara upp till var och en att själv avgöra om man får döda människor, så länge de inte har hunnit födas. Det framförs märkliga påståenden om att ofödda skulle vara egna kroppar och samtidigt delar av moderns kropp. Det slungas anklagelser om fascism och fundamentalism, när vi avkräver dem på konsekvens och rationella resonemang.

I ren desperation försöker man skrämmas med Gud. Man menar att abortmotståndarna vill ha en kristen teokrati med Bibeln som grund. Att det sekulära, öppna och demokratiska samhället är under hot. De gör allt för att fortsätta undvika sakfrågan; om ofödda är levande människor, som bör omfattas av människovärdet. De vill både kunna döda ofödda och samtidigt hävda människovärdet.
Men så fungerar inte människovärdet. Med eller utan religion. Antingen omfattar det alla som är tillhöriga människosläktet. Eller så tror man inte på människo-värdet. Då blir det bara en retorisk poäng man kan dra fram när det passar den egna agendan. En dimridå för att dölja vad abortliberalerna egentligen för-svarar; kvinnans makt över den oföddas kropp och liv.