Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.
Psalm 24:7

Världen idag

Den egyptiske presidenten Anwar Sadat, vänster, USA: s president Jimmy Carter och Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin håller varandras händer på Vita husets gräsmatta efter undertecknat fredsavtal 26 mars 1979. Trots generösa erbjudanden om land för fred och tillbakadraganden av judiska bosättningar i Gaza har det palestinska ledarskapet ännu inte uppnått samma politiska mognad som Sadat. Foto: Bob Daugherty / TT

Var finns vår tids Anwar Sadat?

Israelkommentar · Publicerad 17:00, 29 sep 2017

Nästa månad har det förflutit fyrtio år sedan Egyptens president Anwar Sadat gjorde sitt historiska statsbesök i Jerusalem. Det var första gången som en arabisk statschef besökte Jerusalem och initiativet belönades några år senare med ett Nobels fredspris samt ett historiskt fredsavtal med forna ärkefienden Israel.

Besöket har stor relevans även i dag. Om det var möjligt för Anwar Sadat att besöka ärkefienden Israel i deras historiska huvudstad Jerusalem, borde det även vara möjligt för den palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas att göra sig besväret att resa från Ramallah in till Jerusalem för att sätta sig ner vid förhandlingsbordet med sin israeliska kollega Benjamin Netanyahu. Men till detta krävs politiskt mod och genuin vilja till fred. Tyvärr verkar det som om såväl viljan som det politiska modet saknas hos dagens palestinska ledning.

Med det ödesdigra Jom Kippur­kriget i färskt minne var det få som trodde att fred mellan ärkerivalerna Israel och Egypten var möjligt i mitten av sjuttiotalet. Israels ställning i det internationella samfundet hade försämrats drastiskt efter kriget 1973, och i Förenta Nationernas generalförsamling i New York hade man så sent som 1975 antagit den ödesdigra resolutionen 3379 som jämförde sionism med rasism. Detta hade i sin tur lett till att de flesta afrikanska stater, med några få undantag, hade brutit sina diplomatiska förbindelser med Israel. Läget var allt annat än gynnsamt för fred.

Under dessa svåra förhållanden fanns det dock en arabisk ledare som vågade sträcka ut en hand till fred. Anwar Sadat skulle senare betala med sitt eget liv för sitt historiska fredsavtal, men freden mellan Israel och Egypten består fram till denna dag. Under FN:s generalförsamling i New York förra veckan sågs Egyptens nuvarande president Abd al-Fattah al-Sisi samtala öppet med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Kroppsspråket var avslappnat och tonen varm när dessa två världsledare trädde fram inför öppen ridå på den internationella arenan i New York.

Tidigare samma vecka hade Bahrains kung Hamad ibn Isa al-Khalifah i ett uppmärksammat framträdande i Los Angeles uppmanat arabländerna att avsluta bojkotten av Israel. Samtidigt förklarade han att han inte såg några hinder för kungariket Bahrains egna medborgare att besöka Israel ifall de så önskade.

Bakom närmandet till Israel finns flera orsaker. De sunniarabiska länderna upplever i dag ett reellt hot från shiastormakten Iran och i Israel ser de en viktig bundsförvant. Men det är inte hela förklaringen. Under flera år har kontakterna till flera arabiska länder varit livliga, trots att kontakterna huvudsakligen skett bakom lykta dörrar. Ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna måste involvera hela Mellanösternregionen. Därför är det glädjande att allt flera av Israels grannländer nu söker närmare förbindelser med den judiska staten. I ljuset av terrorhoten från Iran och IS är det många som ser den judiska staten Israel som en stabiliserande faktor i regionen och en partner som man kan lita på.

Nu är det hög tid att denna nya attityd även sprider sig till det palestinska ledarskapet. Inget folk skulle ha mera att vinna på ett fredsavtal med Israel än palestinierna. Utan den dynamiska israeliska ekonomin skulle vardagen för hundratusentals araber i Israel och i de palestinska områdena se betydligt dystrare ut. Ett fredsavtal skulle skapa förutsättningar för ännu närmare ekonomiskt samarbete. Det finns knappast en bättre ekonomisk motor för det palestinska folket än ”start-up” nationen Israel, förutsatt att man likt Sadat kan se en gemensam framtid där man klart erkänner judarnas rätt att leva i sitt historiska hemland.

Men var finns vår tids Anwar Sadat som är villig att sätta sig ner med den forna fienden och tro på fred? Trots generösa erbjudanden om land för fred och tillbakadraganden av judiska bosättningar i Gaza har det palestinska ledarskapet inte ännu uppnått samma politiska mognad som Sadat. Till detta krävs ett nytt politiskt ledarskap som förbereder sina medborgare för en framtid i fred och samexistens. Man kan inte prata fred samtidigt som man fortsätter glorifiera en våldskultur där gator och torg döps efter palestinska terrorister och självmordsbombare.

Fyrtio år efter den utsträckta handen från Egypten bör vi kunna förvänta oss samma politiska mognad även från det palestinska ledarskapet. När allt flera av Israels forna fiender söker närmare samarbete med den judiska staten, kan det palestinska ledarskapet inte längre sitta passivt vid sidan och vänta på en fred som serveras på en silverbricka. Nu är det dags för vilja och mod.

I ljuset av terrorhoten från Iran och IS är det många som ser den judiska staten Israel som en stabiliserande faktor i regionen och en partner som man kan lita på.

Har det blivit legitimt att hata judar i Sverige?

Ledare Antisemitism Jag besökte nyligen Malmö och hade ett möte i närheten av den judiska synagogan. En skylt förklarar att området är tv-övervakat och synagogan är...