Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse.
1 Petrusbrevet 3:9

Världen idag

Med sitt tal i Ramallah 14 januari i år avslöjade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas än en gång att han inte anser att den judiska staten har någon legitimitet. Foto: Majdi Mohammed / AP / TT

Välkomna alternativ lösning

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 7 feb 2018

Ett antal reportage på israelisk och arabisk tv den senaste veckan fokuserade på spänningen vid gränsen mellan Libanon och Israel, och hur den huvudsakligen kommer till uttryck på gräsrotsnivå. Det mest slående var den libanesiska befolkningens totalt endimensionella förståelse av konflikten. Trots att FN har godkänt gränsen mellan de två länderna, menade samtliga intervjuade att Israel hade stulit landet från dem. De var också övertygade om att Israel planerade militära aktioner för att ta ”mer” land. Israel var den stora angriparen.

En nästan identisk hållning finns bland de palestinska araberna och deras ledare i Det palestinska självstyret (PA); allt är endimensionellt. Det finns en nästan total frånvaro av debatt och ingen självkritik. Israel bär skulden för allt – även när araber dödar araber pekar man på Israel. Hur påverkar den här inställningen möjligheten att finna en lösning på konflikten?

Det är inte många som känner till detta i dagens samhälle, men det fanns en tid då det ansågs som en extrem position att vara för ”tvåstatslösningen”. Faktum är att då Oslo-avtalet undertecknades för 25 år sedan, var tvåstatstanken fortfarande för kontroversiell för att inkluderas i avtalstexten. Detta syns tydligt av det faktum att dåvarande israeliske statsministern, Yitzhak Rabin, i sitt sista tal i Knesset den 5 oktober 1995, odramatiskt kunde tala om en ”palestinsk enhet” som skulle vara ” något annat än en stat” (”less than a state”). Rabin talade också tydligt om ett enat Jerusalem under israeliskt styre.

Men detta förändrades fort efter mordet på Rabin år 1995, och vi har nu över tjugo år av misslyckade försök att skapa en palestinsk stat. Slagordet ”det finns ingen annan lösning än en tvåstatslösning” hörs dagligen i samhällsdebatten. Men det sista året har detta börjat förändras. Med sin Jerusalemförklaring, sin konfrontation med Det palestinska självstyret och med FN:s behandling av Israel, har president Donald Trump öppnat för nytänkande.

Delar av den amerikanska planen har nu publicerats, men innehållet är långt ifrån det som tidigare diskuterats och kommer helt säkert att förkastas av de palestinska arabernas ledare och den muslimska världen. Den stora frågan är hur Europa kommer att reagera. Nyckeln ligger i deras händer.

Varför ligger nyckeln i Europas händer? Svaret går tillbaka till mentaliteten som beskrevs i inledningen av artikeln. De palestinska arabernas och de muslimska ländernas ledares förståelse av konflikten gör att de inte kan acceptera en lösning som är acceptabel också för Israel. Tjugofem år av förhandlingar har lett till extremare arabiska krav, krav som omöjliggör existensen av ett tryggt och säkert Israel. Abbas tal i Ramallah den 15 januari gav ytterligare bevis på detta.

I sitt tal i Ramallah brände Abbas i princip alla broar. Han bad Trump dra till ”ett varmare ställe” och gav en historielektion som nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels skulle varit stolt över. Han påstod att palestinierna härstammade från kananéerna och att judarna var en kolonialmakt, ett verktyg i europeiska händer utan anknytning till landet. Med sitt tal avslöjade Abbas än en gång att han inte anser att den judiska staten har någon legitimitet. Alla fina tal på västliga arenor till trots har han aldrig accepterat tvåstatslösningen – hela landet är för honom ”Palestina”.

Det europeiska stödet till Abbas bär en stor del av ansvaret för denna extrema inställning. I mer än tjugo år har européernas ensidiga och okritiska inställning till de palestinska araberna uppmuntrat dem till extremare krav. Massmedia, professorer, människorättsorganisationer och politiker har gjort de palestinska araberna till sina favoriter och negligerat grupper som lider mycket mer i andra delar av världen. Vi har blivit intalade att ”den israeliska ockupationen” är roten till alla konflikter i Mellanöstern. Pengar har samlats in, röster vunnits och allmänheten manipulerats för att ”befria Palestina”.

Frågan är vad som händer nu. Kommer européerna hålla fast vid ett paradigm som bevisligen inte fungerar; kommer de förbli låsta i ett tankemönster som dömer både palestinska araber och judar till fortsatt konflikt? Kommer prestigen vara viktigare än människoliv? En palestinsk stat är ingen historisk eller moralisk nödvändighet, och Abbas tal visar att den mest troligt skulle leda till en framtida konflikt. Vad de palestinska araberna behöver, är möjligheten att leva ett värdigt liv. Det judarna behöver, är ett liv i trygghet utan terror.

Abbas har sagt att han kommer att föra kampen vidare och tänker gå till FN:s säkerhetsråd för att få hjälp. Om de europeiska staterna fortsätter att stötta Abbas, går konflikten in i en diplomatisk återvändsgränd med USA på ena sidan och européerna på den andra. Men om européerna fokuserar på människor i stället för politiska principer och letar efter alternativa lösningar till tvåstatslösningen, kan hoppet återigen spridas i denna konflikt.

Vad de palestinska araberna behöver är möjligheten att leva ett värdigt liv. Det judarna behöver är ett liv i trygghet utan terror.

Adaktusson: "Återupprätta relationen med Israel"

Talar i riksdagen När Lars Adaktusson (KD) under onsdagen stiger upp i talarstolen i riksdagen för första gången är det för att efterlysa en ny svensk politik för...

Valet i Bayern slutade i en katastrof för kristsociala CSU

Nyhetskommentar Utrikeskommentar. Framgångar leder inte sällan till mättnad, lättja, självgodhet och en osund självbild. Psykologiska element som dessa finns förvisso bakom...