Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse.
1 Petrusbrevet 3:9

Världen idag

Man bör lyssna på de överlevande, som har perspektiv och som förstår och känner igen stämningar och historiska skeenden, menar skribenten, som önskar att regeringens vackra ord om att bekämpa antisemitismen i Sverige ska följas av adekvata handlingar. På bilden Lea Gleitman, en av de fångar som befriades från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Foto: Erland Vinberg / TT

Upp till bevis, regeringen!

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 31 jan 2018

Det är nu några dagar sedan Förintelsens minnesdag. Göran Persson tog initiativet till att göra den 27 januari till en särskild minnesdag, och från 2001 är det en nationell minnesdag. Vi judar har haft vår minnesdag, Yom Hashoah, sedan många år, men det krävdes en Göran Persson för att resten av världen skulle inse betydelsen av att minnas Förintelsen på ett mer organiserat sätt.

2005 deklarerade även FN denna dag som minnesdag.

Det är naturligtvis både riktigt och rätt att ha en särskild minnesdag för Förintelsens offer, av många skäl. Det är inte bara vi judar som har en skyldighet att minnas, utan hela världen. Även om nazisterna och deras aktiva medhjälpare var förövare, bär den övriga världen – alla stater som stängde sina gränser för de judar som ville och försökte fly – också ett ansvar.

Det handlar även om en återupprättelse för alla som mördades och för de överlevande. Få överlevande är i livet, och de som fortfarande finns bland oss är gamla. De behöver och förtjänar ett erkännande och att lyssnas på.

Den 27 januari 2015, då det var 70 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades, höll Livia Fränkel tal i Stockholms stora synagoga. Bland de närvarande fanns kungaparet och statsminister Stefan Löfven.

Jag minns det så väl. Livia Fränkel, som kom till Sverige som överlevande 1945, har bildat familj, fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn och ett gott liv i Sverige. Men nu delade hon sin oro över dagens situation i Sverige. Hon sade att hon ångrade att hon stannat i Sverige och inte åkt vidare till Israel i stället efter Förintelsen.

Nu läser jag en intervju med en annan överlevande, Lea Gleitman. Även hon kom till Sverige 1945, även hon bildade familj här. Och även hon säger nu att hon beklagar att hon stannade i Sverige och inte bosatte sig i Israel.

Man bör lyssna på de överlevande. De har perspektiv. De har känsliga sinnen. De har känslospröt som förstår och känner igen stämningar och historiska skeenden. Många av dem säger att de tycker sig se 1930-talet komma tillbaka. Inte så att nazister håller på att ta makten eller att ett nytt folkmord på judar väntar runt hörnet. Det handlar om subtilare saker.

Vi ser alltmer antisemitism i hela Europa, och även i Sverige, och den kommer från många håll. Nazister som växer sig allt starkare och vågar visa sig mer öppet. En vänster vars Israelhat ofta går över gränsen till antisemitism. Men det största hotet i dag kommer från människor i Sverige med sitt ursprung i Mellanöstern.

En del kanske anser att jag är alltför alarmistisk. Men om man tittar på antalet anmälda antisemitiska hatbrott ökar de från år till år. Det är också tydligt i polisanmälningarna vilka de allra flesta förövarna är.

Forskningen visar samma sak. En undersökning av Lars Dencik och Karl Marosi om antisemitismen i åtta europeiska länder ger skrämmande resultat. Endast fyra procent av svenskarna har klassiskt antisemitiska åsikter, till exempel att judar har för mycket makt, tror att de är bättre än andra, inte bryr sig om andra, ligger bakom de flesta krig i världen, och så vidare.

Ändå uppger 60 procent av de svenska judarna att antisemitismen är ett stort eller mycket stort problem, och hela 87 procent av de svenska judarna hade under det senaste året hört en icke-judisk person yttra sig antisemitiskt. 87 procent!

Denciks och Marosis undersökning visar vidare att svenska judar känner sig hemma i Sverige, liksom till exempel franska judar känner sig hemma i Frankrike. Men just svenska och franska judar är de som oftast drabbas av såväl verbala som fysiska påhopp.

Det kan låta märkligt, men minns att de tyska judarna också kände sig väldigt tyska på 1920–30-talet. Svenska judar undviker att visa att de är judar; de bär i mindre utsträckning judiska symboler och berättar i mindre utsträckning på sina arbetsplatser att de är judar. Barn berättar inte för skolkamrater att de är judar.

Vi har i Sverige en regering som nu säger att man på allvar vill ta itu med antisemitismen. Då är det absolut nolltolerans som gäller. Judiska församlingar ska inte behöva lägga en enda krona på sin egen säkerhet. Landets lärare måste få vidareutbildning så att de behärskar detta ämne. Samtliga elever på högstadiet och gymnasiet måste få ordentliga kunskaper. Polis, åklagare, domstolar och andra myndigheter måste få resurser att prioritera dessa hatbrott.

Och självklart ska regeringen föregå med gott exempel och vara konsekventa. Man kan inte säga att man ska arbeta mot antisemitism, samtidigt som man ger miljarder till antisemiter i Mellanöstern som vill döda Israels judar.

Situationen är allvarlig. Nu vill vi se handlingar, inte bara ord.

Man kan inte säga att man ska arbeta mot antisemitism, samtidigt som man ger miljarder till antisemiter i Mellanöstern som vill döda Israels judar.

Adaktusson: "Återupprätta relationen med Israel"

Talar i riksdagen När Lars Adaktusson (KD) under onsdagen stiger upp i talarstolen i riksdagen för första gången är det för att efterlysa en ny svensk politik för...

Valet i Bayern slutade i en katastrof för kristsociala CSU

Nyhetskommentar Utrikeskommentar. Framgångar leder inte sällan till mättnad, lättja, självgodhet och en osund självbild. Psykologiska element som dessa finns förvisso bakom...