Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Kampen mot verkligheten

Israelkommentar · Publicerad 09:09, 7 nov 2017

För ett antal år sedan såg jag ett tv-inslag från en antiisraelisk demonstration någonstans i USA. En av demonstranterna tillfrågades av en journalist om hon kunde tänka sig att acceptera en tvåstatslösning på konflikten, det vill säga en självständig palestinsk stat bredvid Israel.

– Judar kan få bo i en palestinsk stat, men det ska inte finnas någon israelisk stat, svarade hon argt. Den israeliska staten existerar inte ens! tillade hon sedan.

Det var när jag hörde detta absurda påstående som polletten till slut trillade ner och jag förstod varför israelhatare alltid skriver ordet Israel inom citationstecken, eller på annat sätt omskriver eller undviker att ta ordet i sin mun. De gör nämligen ingen distinktion mellan att konstatera ett sakförhållande ("Israel existerar”) och att erkänna och acceptera detta sakförhållande ("det är bra att Israel existerar”).

Bakgrunden till detta är den muslimska uppfattningen att landområden som en gång har erövrats av muslimer för alltid är att betrakta som muslimsk egendom, men det går djupare än så. Muslimer är övertygade om att Gud är garanten för denna uppdelning av världen och att Gud själv har lovat dem en slutgiltig och total seger. Denna seger utgör därför en sorts kosmisk verklighet även innan den har förverkligats.

Eventuella reträtter får bara vara tillfälliga, och är därför i allt väsentligt overkliga. Att erkänna Israel, om så bara genom att konstatera sakförhållandet att Israel faktiskt finns, är alltså liktydigt med att häda mot Gud. Den stat som ligger mellan Medelhavet och Jordanfloden är således inte Israel, utan "Israel”, "det så kal­lade Israel”, "ockupationsmakten Israel”, eller rätt och slätt "den sionistiska fienden”.

I morgon torsdag infaller 100-årsjubiléet av Balfourdeklarationen, i vilken den brittiska regeringen uttryckte sitt stöd för etableringen av ett "judiskt nationalhem i Palestina”. Det muslimska ledarskapet motsatte sig som bekant det sionistiska projektet och kom ganska snart att investera all sin energi åt att bekämpa det, trots alla sansade påminnelser från fredsmäklare att detta inte är ett nollsummespel. Varför inte samarbeta och tillsammans skapa välstånd som kommer alla till del, både judar och muslimer? Varför hänge sig så fullständigt åt en kamp som det för länge sedan blev uppenbart att muslimerna själva, inte judarna, förlorar mest på?

Jag tror inte att detta blir begripligt förrän man inser att det muslimska motståndet är intimt sammankopplat med en gudsbild som inte lämnar något utrymme för kompromiss. Givetvis spelar antisemitiska fördomar en roll i ekvationen, men det som framför allt står på spel för muslimer är föreställningen om Guds trofasthet i sitt löfte att historien har en mening och rör sig i en specifik riktning. Staten Israels fortsatta existens på muslimsk mark utgör ett hån mot denna gudsbild och måste därför bekämpas med alla medel. Alternativet vore att erkänna att Gud har brutit sitt eget löfte, vilket vore helt otänkbart för en troende människa, oavsett religion.

Mellanösternkonflikten påstås ofta vara extremt komplicerad. Sanningen är emellertid snarare att den är väldigt enkel. Den ena sidan "sträcker ut sin hand till alla grannländer och deras folk och erbjuder fred och grannsämja” som det står i Israels självständighetsdeklaration. Den andra sidans position har sammanfattats på ett otvetydigt sätt av terroristorganisationen Hamas: "Vi älskar döden mer än ni älskar livet.”

Komplicerat? Nej. Olösligt? Ja.

Varför hänge sig så fullständigt åt en kamp som det för länge sedan blev uppenbart att muslimerna själva, inte judarna, förlorar mest på?

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...