För Herren Gud gör ingenting utan att uppenbara sin hemlighet för sina tjänare profeterna.
Amos 3:7

Världen idag

När arabledare ger upp myterna kring de palestinska araberna påverkar det palestinavänner i parlament och mediehus i Europa, tror Roar Sörensen. "Många har gjort ”kampen för ett fritt Palestina” till sitt varumärke. Vad skulle hända om det föll?" skriver han. Foto: Mahmoud Illean/ AP / TT

”Kampen för Palestina” förlorar stöd bland araberna

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 10 jan 2018

De sista femtio åren har det skett en utveckling där kampen mellan arabvärlden och Israel gick från att ses som just det; en kamp mellan tiotals nationer (i dag är de 21) och den lilla judiska nationen, till att ses som en kamp mellan det mäktiga Israel och de försvarslösa palestinska araberna. Vändpunkten kom efter sexdagarskriget och blev allt eftersom en medveten muslimsk-arabisk strategi. Den anti-israeliska och anti-amerikanska ideologin passade som hand i handske med den vänstervåg som svepte över Europa under slutet av sextiotalet och framöver. Sverige är ett utmärkt exempel på en nation som gick från att ha visat stark sympati för Israel till att ge ett nästan ensidigt stöd till de palestinska araberna under Palmetiden.

Den nya uppfattningen såg ut så här: De palestinska araberna var offer för en brutal ockupation; inget de gjorde, terrorhandlingar inkluderade, kunde de stå till ansvar för eftersom de var uttryck för desperation; Israel hade systematiskt ödelagt en historisk nation och var ansvarigt för ett gigantiskt flyktingproblem; det fanns bara en lösning, och det var att ”återupprätta” den palestinska staten och ge dem ”tillbaka sin huvudstad” Jerusalem. Tryck måste sättas på Israel, som ju var den starkaste parten.

I allt detta spelade historiska fakta liten eller ingen roll – ideologi och realpolitik var avgörande. Myter skulle från och med nu styra politiska avgöranden.

Men nu börjar masken falla; ”kampen för Palestina” är kanske inte vad många trodde den var. USA:s FN-ambassadör Nikki Haley har under det sista året gång på gång pekat på hyckleriet bland världens nationer i deras hantering av konflikten. För den som vill höra, ligger därför fakta på bordet. Men Nikki Haley, trots att hon representerar världens (fortfarande) mäktigaste nation, kan till viss del avfärdas, eftersom hon är sändebud åt en president som inte åtnjuter stor respekt.

Det är därför signalerna som man kan uppfatta från de arabiska länderna är så intressanta. Det finns inte så många uttalanden från arabiska ledare om deras syn på de palestinska araberna – eller rättare sagt om deras ledarskap – men handlingar talar starkare än ord.

I Saudiarabien har flera kända bloggare och journalister den sista tiden uttryckt att de är trötta på att vara mjölkkor åt det palestinska självstyret (PA). Sådana uttalanden sker inte ostraffade i Saudiarabien om inte regimen accepterar dem. Men det oljerika landet har redan flera gånger hållit tillbaka utbetalningar till PA och satte, enligt medierapporteringar, press på PA-ledaren Mahmoud Abbas att acceptera president Trumps fredsförslag när det en gång kommer – detta utan att veta i detalj vad det kommer innebära.

Saudiarabien är också trött på att de palestinska araberna gång efter gång flörtar med landets fiender så som de gjorde med Saddam Husseins Irak på sin tid och med Iran i dag. Samma reaktion får PA-ledarna från Jorda­nien och Egypten, som också är utleda på att de palestinska araberna undergräver regimerna i de två länderna genom att stärka islamistiska krafter som försöker störta dem. Detta görs bland annat när PA gång på gång basunerar ut att moskéerna på Tempelplatsen i Jerusalem är i fara och mobiliserar islamister världen över till ”kampen om Al Quds”.

De arabiska nationerna betalar tiotals miljoner dollar årligen i stöd till de palestinsk-arabiska flyktingarna och blir alltmer medvetna om att det enda de får tillbaka är otacksamhet och problem.

I förra veckan gick en egyptisk militärofficer, kapten Ashraf al-Kholi, ut i fyra större radiokanaler i landet och sade att de palestinska araberna kunde nöja sig med Ramallah som huvudstad i en framtida stat. ”Hur skiljer sig Jerusalem från Ramallah”, sade han och tillade: ”Eftergifter är absolut nödvändiga.” Få skulle hålla med honom om att det inte är skillnad på Ramallah och Jerusalem, men det faktum att detta sägs offentligt i Egypten visar att det är en attitydförändring på gång.

Stora delar av arabvärlden är trötta på konflikten. I kölvattnet av den arabiska våren har de fått andra utmaningar. Diktaturerna vacklar, några har fallit och andra kämpar mot islamisterna. Ekonomin är dålig i de flesta länder och i andra börjar man inse att oljan en gång kommer ta slut. Kampen för mänskliga rättigheter kommer också att tvinga fram reformer. Dessutom hotar Iran hela regionen med sin fundamentalism och sitt kärnvapenprogram. Slutsatsen är att arabledarna inte längre är villiga att betala för att hålla liv i myterna kring de palestinska araberna. Man låter masken falla. Det blir nog inte lätt för palestinavänner i parlament, universitet och mediehus i Europa att släppa taget om myterna. Många har gjort ”kampen för ett fritt Palestina” till sitt varumärke. Vad skulle hända om det föll?

De arabiska nationerna betalar tiotals miljoner dollar årligen i stöd till de palestinsk-arabiska flyktingarna och blir alltmer medvetna om att det enda de får tillbaka är otacksamhet och problem.

Nioåring fick dödshjälp i Belgien

Eutanasi. Allt fler fall Nyligen kom en rapport från Belgien, ett av få länder i Europa som tillåter aktiv dödshjälp, som visar att efterfrågan på eutanasi ökar kraftigt. Den...

Fejkbild spreds efter israelisk offensiv

Propaganda. En bild på en fyraårig palestinsk flicka, Bayan Abu Khamash, som ska ha dödats i ett israeliskt flyganfall mot Gaza i veckan, fick stor spridning på...