Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.
Psalm 24:7

Världen idag

Som ett tecken på god vilja gentemot president Trump, ska Netanyahu stoppa byggnationerna utanför de befintliga bosättningarna. Men om någon verklig lösning ska till måste Trump ställa krav på araberna, menar Roar Sörensen. Foto: Pablo Martinez Monsivais / AP / TT

Hundra år av misslyckanden

Israelkommentar · Publicerad 00:59, 5 apr 2017

Efter att regeringen Netanyahu i förra veckan presenterade nya riktlinjer för byggnationer i bosättningarna, har ämnet återigen skapat rubriker runt om i hela den västliga världen. Netanyahu sade att Israel, som ett tecken på god vilja gentemot president Trump, skulle stoppa byggnationerna utanför de befintliga bosättningarna. Undantaget var byggandet av en ny bosättning för de fyrtio familjer som i januari i år blev fördrivna från sina hem i Amona. Tyskland, Frankrike, EU och FN påminde i tur och ordning om att bosättningar är ”olovliga”, att de utgör ”ett hinder för fred”, och Tyskland poängterade att landet inte kommer godta några ändringar av 1967 års gränsdragningar om de inte blivit godkända av bägge parter.

1929 begick araberna i Hebron en massaker på judarna i staden. De mördade 67 personer, lemlästade andra och fördrev judarna från staden. Totalt, i hela det Brittiska mandatet, mördades 133 judar under det här upproret. Responsen från den brittiska mandatmyndigheten var uppseendeväckande: Man utfärdade det så kallade Passfield White Papers, genom vilket britterna begränsade judisk immigration till Palestinamandatet och försäljningen av land till judar. I ett försök att försvara den här politiken skrev den brittiska utrikesministern ett brev till en av de brittiska judarnas ledare, Chaim Weizmann. Han sade bland annat att ”en fullständig lösning på problemet är beroende av att man uppnår samförstånd mellan judarna och araberna. Tills det sker, är man tvungen att ta hänsyn till balansen i utformningen av politiken". Med andra ord, judarna fick betala priset för arabiska våldsamheter.

Snart hundra år har gått och man försöker fortfarande med samma politik; man efterfrågar ”balans” och man kräver enighet. Principen kan tyckas logisk och till och med human, men i praktiken betyder det att man ger araberna, eller de palestinska araberna, vetorätt. Under de här hundra åren har judarna gång på gång accepterat tvåstatslösningar – araberna har förkastat dem. Det senaste försöket skedde under statsminister Ehud Olmert år 2008. De som följer med i vad som sägs och görs i det Palestinska självstyret ser små möjligheter till att det kommer bli någon förändring i en nära framtid. Om man därför kräver enighet, kommer konflikten fortsätta.

Forskare har gjort otaliga analyser av arabernas ovillighet att godta fredsfördrag, men meningarna går isär. Israels tidigare statsminister Yitzhak Rabin hade sin syn på saken. Rabin är mycket uppskattad i västvärlden och ses helt riktigt som en politiker som var beredd att ta stora risker för att uppnå fred. Hans ansträngningar för att nå fred ledde också till att han mördades 1995. Men Rabin var också en realist och sa följande: ”Ingen arabisk ledare kommer allvarligt överväga fredsprocessen så länge han tror att han har möjlighet att uppnå mer genom våld.” Och väst har under snart hundra år gett de arabiska ledarna rätt; Passfield White Paters är bara ett exempel på detta. Arabiskt våld har systematiskt lett världssamfundet till att sätta press på judarna.

I dag säger man att bosättningarna är hindret för fred – men glömmer att araberna krigade mot Israel långt innan det fanns en enda bosättning i Judeen och Samarien (Västbanken). När bosättare mördas av terrorister används detta som ett argument mot bosättningarna i stället för som ett argument mot legitimiteten av en palestinsk stat. Helt i strid med rådande liberala värderingar accepterar man också tanken på att en eventuell framtida palestinsk stat måste vara fri från judar; bosättningarna måste bort. Allt detta säger till arabiska ledare att de kan uppnå mer genom våld än genom ett fredsavtal där kompromisser måste ingås.

Vi har alltså kommit dithän att byggandet av hus, att sätta bo, få barn, odla marken och utveckla landet, är vad som hindrar freden. Att mörda och terrorisera dem som bygger landet är en ointressant och kanske till och med förståelig bieffekt. Bosättarna måste bort – terrorister ska få lov att ta över.

Denna vecka möter Trump Egyptens och Jordaniens ledare i Washington. Trump har signalerat att han inte ser på bosättningarna som ett hinder för fred, men samtidigt ber han Israel att hindra vidare utbyggnad i dessa judiska samhällen. Även Trump tycks alltså ha accepterat idén om att bosättningarna är det stora problemet som hindrar fred i området. Han ser ut att bortse från klara fakta och köper den allmänt accepterade förklaringen. Det kan inte vara lätt att bryta med en hundraårig tradition av hur man ska förstå konflikten mellan araber och Israel. Men om man inte bryter med den här traditionen, om inte Trump börjar ställa krav på araberna, så kommer vi inte att se någon lösning under de närmaste årtiondena.

Allt detta säger till arabiska ledare att de kan uppnå mer genom våld än genom ett fredsavtal där kompromisser måste ingås.

Barnens bästa trumfar över de vuxnas drömmar

Gästkrönika Jens Charlieson Allt handlar inte om en människas sexuella läggning. Jag vet att man gärna vill sortera in frågor och åsikter i de fack där de har placerats...