Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Drömmen som blev sann

Israelkommentar · Publicerad 00:01, 30 aug 2017

Denna vecka har det förflutit 120 år sedan den första sionistkongressen samlades i Basel för att anta ett politiskt program om en egen judisk stat. Efter nästan tvåtusen år i förskingring hade drömmen om att återvända till Israel inte bara väckts till liv utan även fått ett konkret handlingsprogram.

När kongressens sammankallare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl, sammanfattade sina intryck efteråt, skrev han: ”Det var i Basel jag skapade den judiska staten. Om jag sade det nu skulle man skratta åt mig. Men om fem år eller femtio år kommer alla att inse att det är en verklighet.”

Uttalandet visade sig ha profetisk skärpa. År 1948 utropades den självständiga staten Israel efter att FN:s generalförsamling året innan, det vill säga femtio år efter Baselkongressen, hade godkänt en delningsplan där en judisk stat tydligt erkändes.

Det första spadtaget togs 1897 men sedan gick det snabbt. Tjugo år efter Baselkongressen befriades Jerusalem av brittiska trupper och den femhundraåriga osmanska ockupationen hade fått ett slut. En månad senare antog den brittiska regeringen Balfour-deklarationen, där man utlovade sitt stöd till sionisternas planer på att etablera ett judiskt nationalhem i Israel. I samband med fredsfördragen efter första världskriget blev deklarationen en del av folkrätten.

Denna händelse, som ägde rum den 28 april 1920 i San Remo, Italien, har av Israels första president Chaim Weizmann beskrivits som ”den största händelsen i det judiska folkets historia efter tvåtusen år i förskingring”. Då hade sionismens grundare Theodor Herzl redan varit död i sexton år. Men drömmen om en egen stat höll på att bli sann.

Myten om Israel som ett uttryck för brittisk stormaktspolitik är däremot falsk. Endast några år efter Balfour-deklarationen kom den nyckfulla regeringen i London att aktivt motarbeta sionisterna. Den judiska invandringen begränsades kraftigt och när arabiska upprorsmakare utförde regelrätta massakrer på den judiska befolkningen, tittade de brittiska soldaterna oftast åt sidan. Historien om hur britterna efter andra världskrigets slut förhindrade utmattade judar som överlevt koncentrationslägren i Europa att landstiga i Haifa, har förevigats i Leon Uris litterära epos Exodus som ett uttryck för britternas moraliska kollaps.

Att värna om judarnas rätt att bo i sitt historiska hemland Israel är därför att stå i en tradition där man inte låter bödlarna ha sista ordet, oberoende av om dessa är romerska soldater, tyska SS-officerare eller representerar någon annan främmande makt.

Den sionistiska drömmen handlar dock varken om revansch eller exklusivitet. I dag har den israeliska regeringen utmärkta diplomatiska förbindelser med såväl Tyskland som Storbritannien, och även relationerna till Turkiet har av tradition varit goda.

De sionistiska pionjärerna var väl medvetna om att mandatområdet Palestina inte var ”ett land utan folk för ett folk utan land” som det ibland har presenterats i historieböckerna. I stället insåg sionisterna mycket snabbt att man behövde lära sig att leva tillsammans med både lokala araber och beduiner. På så sätt gynnades den lokala befolkningen av de investeringar som följde i spåren av de nya invandrarna, när sumpmarker genom hårt arbete blev odlingsbar jordbruksmark och grunden till en modern industri kunde läggas.

Men vad hände sen? I stället för att acceptera FN:s delningsplan 1947 som skulle ha gett den arabiska befolkningen ett eget land som var betydligt större än dagens planerade tvåstatslösning, vägrade de arabiska ledarna konsekvent att acceptera erbjudandet och valde att inleda ett anfallskrig med syftet att förinta den unga judiska staten.

Faktum kvarstår. Om de arabiska ledarna skulle ha accepterat en framtid sida vid sida med sina judiska grannar, skulle vi nästa år kunna fira 70-årsjubileum både av en självständig judisk stat och en palestinsk stat. Den palestinska befolkningens största problem är därför inte staten Israel utan deras egna ledare som upprepade gånger har svikit dem. Mellanöstern är stort nog både för judar och araber. 

I dag hör man ofta påståendet att antisemitismen i Europa är en reaktion mot staten Israel. Sionism skulle med andra ord leda till antisemitism. Sanningen är dock den motsatta. Det var uttryckligen den utbredda antisemitismen i Europa och Ryssland som ledde fram till sionismen, judarnas nationella rörelse för självbestämmanderätt. I dag när antisemitismen igen sticker upp sitt fula tryne i våra länder ska vi därför skatta oss lyckliga att den sionistiska drömmen blev sann och att staten Israel i dag är en verklighet.

Det var uttryckligen den utbredda antisemitismen i Europa och Ryssland som ledde fram till sionismen.

Israeliskt pris till forskare vid Chalmers

Innovation. Jens Nielsen, forskare vid Chalmers i Göteborg, har fått motta den israeliska statens energipris som kallas Eric and Sheila Samson Prize. Det är...

Nyateismen – tack och farväl

Ledare Läge för frimodig kristen tro Har du möjligen planerat in en långresa i februari till världens största konferens för gudsförnekare – Global Atheist Convention i Australien? Då...