Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.
Ordspråksboken 10:32

Världen idag

Den svenska delegationen, med statsminister Stefan Löfven (S) i spetsen, togs varmt emot av Irans president Hassan Rohani. Men iranska människorättsaktivister konstaterar att de svenska feministiska principerna tydligen väger lätt när det gäller att kamma hem nya affärskontrakt. Foto: Jenny Petersson / TT

Bannlyst i Israel – öppna armar i Iran

Israelkommentar · Publicerad 09:01, 15 feb 2017

”Säg mej vem du umgås med och jag ska säga vem du är.” Så låter ett gammalt ordspråk som får ny aktualitet efter den svenska regeringens besök i den islamistiska republiken Iran i helgen.

Besöket har väckt stor uppmärksamhet runt om i världen, där Sverige har försökt profilera sig som en humanitär stormakt med säte i FN:s säkerhetsråd och med en feministisk utrikespolitik.

Hur den feministiska utrikespolitiken går ihop med ayatollornas könsapartheid i Iran, är svårt att förstå. Bland den svenska delegationens kvinnliga ledamöter var samtliga prydligt intäckta från topp till tå – trots att exempelvis Storbritanniens premiärminister, Theresa May, har kunnat möta Irans ledare med öppet hårsvall.

Flera iranska människorättsaktivister har hårt kritiserat den svenska undfallenheten med att konstatera att de feministiska principerna tydligen väger lätt när det gäller att kamma hem nya affärskontrakt till svenska storföretag.

De svenska politikerna lägger sig platt för en totalitär regim, som fängslar och avrättar personer med avvikande åsikter eller alternativa livsstilar, samtidigt som man förklarat diplomatiskt krig med regionens enda demokrati, Israel.

Det är väl knappast så att Sveriges regering föredrar Irans repressiva politik framför Tel Avivs liberala livsstil, men när valet står mellan Israel och dess fiender tycks valet vara klart. Men den som försöker hitta någon rationell förklaring till detta får söka länge.

Visserligen är Sverige inte det enda land som skyndat till Teheran för att göra affärer efter att handelsembargot mot Iran har lyfts, men kontrasten mellan de högtidliga deklarationerna om en feministisk utrikespolitik i Sveriges riksdag och realiteterna i Iran, är ändå anmärkningsvärda.

Enligt uppgifter i internationell press kallade statsminister Stefan Löfven under besöket Iran för ”en stabiliserande kraft i regionen” – alltmedan Irans ledare Rouhani anklagade ”de sionistiska krafterna” för att skapa instabilitet.

Den svenska vänsterns vurm för repressiva regimer har en lång historia. Det var den svenske statsministern Olof Palme som blev en av de första ledarna att bjuda in den ökände palestinske terroristledaren Yassir Arafat till ett västland, då den röda mattan vecklades ut för honom i Stockholm 1983.

Med Sveriges hjälp rehabiliterades Arafat även på FN-nivå. från ökänd terrorist till internationell fredsduva, trots att hans stöd till fortsatta terroraktioner mot Israel är väldokumenterad.

Ifall Yassir Arafat var en av Israels huvudfiender under hela 1980-talet, så finns den existentiella hotbilden i dag i Teheran. Men till skillnad från Arafat – som med tiden blev expert på att tala med kluven tunga (ett budskap på arabiska och ett annat på engelska) – så är beskedet från Teheran detsamma på alla språk: Den judiska staten Israel ska utplånas.

Det konsekventa beskedet från Teheran borde räcka till för att avstänga landet från medlemskap i FN:s generalförsamling, där medlemmarna åtar sig att verka för fredliga relationer med andra medlemsstater – inte att utrota varandra.

Inte att undra på att det svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd har setts som en stor framgång för Iran, den palestinska myndigheten och dess bundsförvanter. På samma sätt som Olof Palme i tiderna hjälpte till att bryta den diplomatiska isoleringen av Yassir Arafat, har den nuvarande utrikesministern Margot Wallström försökt sitt yttersta för att ge Arafats efterföljare en egen islamistisk stat, trots att den palestinska myndighetens ledare vägrar att förhandla med Israel.

Hittills har Wallströms framgångar dock varit blygsamma. Efter att som första åtgärd i den nya vänster-gröna regeringen ha erkänt en palestinsk stat – i strid med gällande folkrätt och utan att ha konsulterat riksdagens utrikesutskott – fick hon kalla handen av de övriga nordiska länder.

Det svenska försöket att slå fast parametrarna för en palestinsk stat i FN:s säkerhetsråd förra månanden, bara några dagar innan en ny president tog makten i Vita Huset, strandade likaså.

Sverige behöver jobba hårt för att återfå sin trovärdighet som humanitär stormakt. Veckans besök i mullornas Iran lär inte hjälpa. Tvärtom stärks bilden av ett Sverige som ännu en gång har tappar den utrikespolitiska kompassen.