De flesta medier betonade problemen med utvecklingen. SVT talade om "internationell kris" och en reporter menade att "många känner sig villrådiga" eftersom det fanns "trygghet och ro i kalla kriget".
Dagens Nyheter varnade att de som flydde från öst förlorade "trygghet och gemenskap".
Vad säger det om Sverige? Våra ledare fördömde inte en diktatur som riktade kulsprutorna mot barn och journalister och debattörer förmådde inte jubla när folket välte betongmurarna.
Johan Norberg i Metro om hur det officiella Sverige reagerade när Berlinmuren föll den 9 november 1989.
Att vi hade ett kommunistiskt grannland som fängslade sina medborgare bakom betong, taggtråd och trampminor, där gränsvakter belönades när de sköt ihjäl de som försökte fly, verkade inte ens vara värt ett höjt ögonbryn för den svenska staten.
Norberg påpekar att vid sitt besök i Östtyskland, år 1984, nämnde Olof Palme inte Berlinmuren eller förtrycket med ett ord. Istället talade han om "vänskap" och "förtroende" mellan Sverige och diktaturerna. De östtyskar som längtade efter frihet övergavs. ”Palme prioriterade stabiliteten och sin egen popularitet i öst framför deras mest grundläggande rättigheter,” skriver Norberg. När USA:s president Ronald Reagan krävde att muren skulle rivas beskrevs han som dum, extrem eller ointressant.
Den ensidiga kritiken av barriären på Västbanken, som håller borta terrorister (men som självklart också gör det svårt för andra), blir bara löjlig med tanke på detta.
Fred i Mellanöstern skriver att Yassir Arafat stödde Berlinmuren.
