I söndagens DN skrev förre ärkebiskopen KG Hammar att den ändrade äktenskapsdefinitionen beror på en förskjutning från ”fortplantning och arv till kärlek och ömsesidighet” och därför ”måste förr eller senare könsfrågan bli underordnad”. Johan Lundberg på Axess-bloggen kommenterar intressant:
Tanken om den ömsesidiga åtrån som riktningsgivare för vårt agerande inom kärlekens, erotikens och sexualitetens domäner är naturligtvis kopplad till den moderna individens födelse i slutet av 1700-talet, och till uppkomsten av det kapitalistiska samhället och den uppluckring av en fast värdehierarki som följt i dess fotspår. Den ömsesidiga åtrån innebär nämligen att individen inte är underkastad något annat regelverk än det som han eller hon skapar själv, och gärna då på basis av just sina egna känslor. De som pläderar för att Ibsens olyckligt gifta män och hustrur borde stanna i sina äktenskap med hänsyn till andra värden än det egna självförverkligandet, framstår som den nya tidens moraliska haverister.
Argumenterar man för att den ömsesidiga åtrån styr allt, eller att ”störst av allt är kärleken”, riskerar kyrkliga företrädare att gifta sig med tidsandan. Konsekvensen blir som Goethe påvisar, att man då snart lär bli änka.
