VĂ€rlden idag

SSU:s tidning Tvärdrag publicerade för dryga månaden sedan en karikatyrbild av påven. Han utmålades där som en illasinnad pedofil. Tvärdrag JK-anmäldes för hets mot folkgrupp av den liberala tidningen NEO:s redaktör. Nu har JK återkommit med svar i ärendet. 
Enligt JK:s uppfattning uttrycker teckningen ”inte missaktning mot folkgruppen katoliker i den mening som avses i lagen”. Det finns mycket intressant i det här fallet, men jag fastnade särskilt för en sak. I en kvällstidning citeras Daniel Suhonen, som är ansvarig utgivare för Tvärdrag: ”I Sverige är inte katoliker en utsatt folkgrupp. Men muslimer är en grupp som är utsatta för islamofobi”. Han menar att yttrandefriheten ska vara okränkbar. Samtidigt skulle han alltså inte vara beredd att publicera en motsvarande bild om det gällde muslimer.
Det Suhonen ger uttryck för, är en dubbelmoral som är mer regel än undantag i det offentliga Sverige. Sällan blir det så tydligt åskådliggjort som här.
Det verkar finnas en allmänt utbredd uppfattning om skillnaderna mellan kristna och muslimer. Att svartmåla och smutskasta kyrkan ses ofta som en modig handling riktad uppåt mot makten.
På motsatt vis betraktas minsta kritik mot islam som en feg och klandervärd handling riktad mot en svag grupp som inte kan försvara sig. Huruvida dessa föreställningar överensstämmer med verkligheten, tycks vara av mindre vikt. Hur ska man annars förklara den massiva och skoningslösa kritik som ständigt riktas mot kristna och kyrkan?

Det är nästan rörande att se hur mycket ilsken energi det politiska etablissemanget slösar på en liten kristen minoritet, i ett av världens mest sekulariserade länder. Men det är inte särskilt lätt att ta all denna arga kritik på allvar. För hur kommer det sig att HBTQ-aktivisterna aldrig riktar någon av sina kampanjer mot den starka heteronormativiteten i landets muslimska samfund?
Den homofobi och sexism man tycker sig ana hos kristendomen överträffas stort av samma material inom islam. Det gäller såväl heliga skrifter som seder, bruk och attityder. Trots detta har det mig veterligen aldrig höjts några krav på enkönade vigslar i landets moskéer.
Elisabeth Ohlson Wallin har uttryckligen meddelat att hon inte kommer att göra någon ”Ecce Mohammed”. Alltså kommer vi inte att se någon sådan utställning i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Och så fortsätter dubbelmoralen.

Så länge detta hyckleri pågår, går det inte att ta de på allvar som upprörs över att kyrkan håller fast vid sin tro och tradition. I stället väcks misstanken om att den påstått sakliga och berättigade kritiken inte är vad den utger sig för att vara.
För om det verkligen hade varit fråga om en uppriktig och principiell upprördhet över upplevd diskriminering – borde man då inte i rimlighetens namn rikta kritiken mot alla som anses diskriminera och förtrycka? Men så ser det alltså inte ut. Därför är det lätt att tro att det snarare handlar om en klassisk psykologisk mekanism: projicering. Den fobi man menar sig identifiera bland kristna, tycks man snarare själv hysa mot just kristna. Kristofobi, skulle jag kalla det.

Nasrin Mosavi Sjögren