Startsidan
Opinion
Ledare
Ledare: Släpp föräldrarna loss, det är vår! | 2010-06-11 07:00 | |
Ledare: Släpp föräldrarna loss, det är vår! |
|
|
Nackdelen med stora offentliga system som är skapade för att tillgodose medborgarnas behov, är att dessa riskerar att börja leva sitt eget liv. Skolans uppgift blir exempelvis inte endast att barn ska få undervisning och utbildning, barnen får dessutom uppgiften att fylla luckor i det svenska skolsystemet. Hur många är inte de socialdemokrater som de senaste årtiondena har ondgjort sig över friskolereformen, eftersom de populära friskolorna ”dränerar” kommunala skolor från elever. Skolan blir alltså inte till för barnen, utan tvärtom: barnen är till för den gemensamma skolan. Kanske är detta sätt att argumentera ett uttryck för en övertro på politiska och statliga lösningar på samhällets problem. Samma svenska tveksamhet inför att myndigförklara medborgarna gäller också barnomsorgen. Föräldrar som väljer att ta hand om sina barn själva betraktas med mycket stor skepsis. I Sverige har symbiosen mellan socialistiska och liberala makthavare resulterat i en genomkollektivistisk barnomsorg. Det liberala argumentet att alla ska ha frihet att få välja själva, kompletteras med statliga subventioner som i praktiken omöjliggör den valfrihet som man så vackert talar om. Det verkar som om en del liberaler menar att föräldrarna själva egentligen inte vet vad som är bäst för dem och att politiker därför behöver ta dessa beslut. Argumenten för att försvara det faktum att föräldrar inte myndigförklaras är lika varierande som ihåliga. När politiker påstår att föräldrars barnomsorg inte utgör ett riktigt arbete, blir exempelvis frågan vad tjänstemän inom den kommunala barnomsorgen egentligen sysslar med? Borde dessa kanske jobba ideellt? Benägenheten att omhänderta barn från deras föräldrar är också ett exempel på detta ifrågasättande. Inte ens det faktum att nästan hälften av de barn som befunnit sig på statliga institutioner utsatts för övergrepp tycks minska på myndigheternas övertro på institutionsvård. Den svenska skolplikten är ett annat exempel som avslöjar på samma inställning. Medan länder som Danmark har undervisningsplikt och i stället lägger fokus på vad eleverna faktiskt lär sig, bygger det svenska enhetstänkandet på att alla måste befinna sig på en och samma plats för att ”rätt” undervisning ska kunna ges. Misstron på medborgarna – och i särskilt hög grad mot svenska föräldrar – är påfallande. Det är som att våra politiker hela tiden känner ett behov av att lägga sig i vad som händer vid svenska familjers köksbord, samt i deras barnkammare och sängkammare. Tänk vad välgörande det skulle vara om någon svensk politiker i stället skulle uttrycka: det här klarar ni som föräldrar så otroligt mycket bättre än vi. Ni har naturligtvis en mycket bättre förståelse för vad era barn behöver, och ni klarar alldeles utmärkt att tillgodose era barns behov på ett relevant sätt. Detta skulle få svenska föräldrar att sträcka på sig och faktiskt funderar över och dessutom med all säkerhet utveckla sin egen föräldraroll. Ett glatt tillrop som motvikt mot Gudrun Schymans ”Död åt familjen” är det som Sveriges föräldrar behöver allra mest. Ruben Agnarsson Den här e-postadressen är skyddad frÃ¥n spam bots, du mÃ¥ste ha Javascript aktiverat för att visa den
3.26 Copyright (C) 2008 Compojoom.com / Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved." |
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||