|
2010-04-14 06:15 |
Kommentar: Reducerad till donator |
I samband med att jag fyllde 25 år genomgick jag en kris. Högst medveten om kvinnolivets korta och snabbt avtagande fertila period var jag mer än lovligt stressad över min dåvarande status som barnlös singel. Tanken slog mig en dag: varför inte åka till Danmark och få barn via insemination? Efter några ronder mellan mitt samvete och min biologiska klocka tvingades jag till slut konstatera att jag inte kunde tillåta mig själv detta. Den avgörande stötestenen som jag inte kom förbi stavades ”pappa”. Hur jag än vände och vred på saken kunde jag inte intala mig att jag hade rätt att frånta ett barn sin pappa enbart för att jag tyckte att det passade mig. Så det fick vara.
I detta beslut hade jag tungt stöd från såväl den svenska lagstiftningen som FN:s barnkonvention. Båda är tydliga när det kommer till barns rätt till både kunskap om och kontakt med båda sina biologiska föräldrar. Men det finns kvinnor som väljer att fullfölja det jag en gång övervägde. Många av dem återfinns i föreningen Femmis – Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF. Nyligen gick jag in på deras hemsida för att se hur de rättfärdigar det valet. Efter att ha läst igenom större delen av hemsidan är jag både förvånad och förargad. Kontrasten mellan den snygga hemsidan och den förvirrade argumentationen är enorm. Sidan är full av självmotsägelser, retoriska vurpor och postmoderna relativiseringar av rena fakta.
Ett exempel är hur Femmis skriver att ”Våra barn har genom sin tillkomst aldrig behövt uppleva att de är ’lämnade’ eller ’bortvalda’ av någon förälder, de är bara önskade och välkomna från första stund.” Här lyckas de helt bortse från det faktum att barnens pappa valde bort dem redan innan de ens blivit till. Och det så till den milda grad att majoriteten av barnen aldrig kommer att ha möjlighet att ens få reda på vem han är. Är det inte att bli bortvald? Nej, inte om man frågar Femmis. De tycker sig lösa problemet genom att hävda att deras barn inte har en biologisk pappa utan endast en donator. Detta då barnet saknar en pappa socialt sett. Ni läste rätt. Det uttrycks just så. Begreppsförvirringen är total. Att en biologisk pappa är en absolut nödvändig förutsättning för att ett barn alls ska bli till tycks ha gått dem helt förbi. Detta trots att de själva åker utomlands just för att få tag i manliga sädesceller.
I den stilen fortsätter det sedan. Hemsidan genomsyras vidare av en mer eller mindre uppenbar idealisering av insemination som familjebildning samt svartmålning av kärnfamiljer i allmänhet och mäns föräldraförmågor i synnerhet. Om det finns goda argument för insemination av ensamstående kvinnor så syns de inte alls på Sveriges ledande intresseorganisation för detta. De har fått stort genomslag i media och hos en del politiker. Det är rent skrämmande med tanke på det mer än lovligt tunna underlaget. I synnerhet när det är barns rättigheter och välmående som står på spel.
Detta fenomen borde vara något för barnombudsmannen Fredrik Malmberg att granska. Barn har nämligen rättigheter. Däremot är det ingen rättighet att få barn. Det är en viktig skillnad.
Nasrin Mosavi Sjögren
student och samhällsdebattör
|
|
|