VĂ€rlden idag

Den svenska regeringens ursäkt till Turkiet om vad det egna parlamentet har beslutat om i fråga om folkmordet på armenier, assyrier och greker är ett lågvattenmärke i svensk utrikespolitik. Resonemanget att politiker inte ska besluta om en viss historieskrivning kan man ha olika åsikter om, men i minst två hänseenden har diskussionen blivit missledande:

1) Sveriges Riksdag har inte fattat beslut om huruvida ett folkmord ägt rum eller inte. Detta är redan väl belagt. Det kan, precis som när det gäller Förintelsen, råda delade meningar om enskilda händelser, men den stora bilden är densamma: ett medvetet, välplanerat och systematiskt folkmord genomfördes mot inte bara armenier utan även assyrier och greker. Det som hände uppfyller i alla hänseenden det som FN stadgar för att något ska kallas folkmord.

Vad Sveriges Riksdag har fattat beslut om är att kalla ett folkmord för ett folkmord. I det språk som förs på mellanstatlig nivå vägs varje ord på guldvåg. Att Sverige har beslutat att benämna en väldokumenterad historisk händelse för just vad det var, är inte en onödig provokation utan ett sätt att tala om verkligheten sådan den ser ut.

Att detta sedan blev ett bakslag i Carl Bildts EU-utvidgning och byggande av sitt personliga varumärke gör hans otroligt nonchalanta inställning till Riksdagen och Konstitutionsutskottet begriplig (lyssna till exempel här, ca 2,30 respektive 3 minuter in i programmet), men inte desto mindre pinsam.

2) Historia är liksom andra vetenskaper något som även parlamentariker har att förhålla sig till och fatta beslut utifrån. Den historiebeskrivning vi accepterar, påverkar också våra framtida beslut och vårt förhållande till omvärlden. Sveriges regering har exempelvis bett den samiska befolkningen om ursäkt för övergrepp som begåtts mot samerna i den svenska historien. Det är ett sätt att ta ansvar för vad som skett, för att sår ska kunna läkas och relationer normaliseras. Det är naivt att tro att en normalisering ska kunna ske mellan turkar och armenier utan att saker benämns vid dess rätta namn.

Det hävdas också att Turkiet i viss mån har lämnat sin position av total förnekelse och att man därför måste undvika att trampa på ömma tår i den processen. Mordet på den armeniske journalisten Hrant Dink talar emot detta. Han var beredd att erkänna även armeniska övergrepp och ville få till stånd en dialog med turkarna om vad som hänt. Men till och med Hrant Dinks inställning var för radikal.

Efterforskningar har visat att mordet troligen var ett beställningsjobb från högt upp i Turkiets maktapparat. Den rättegång som fortfarande pågår i fallet, beskrivs av Reportrar utan Gränser som fullständigt oseriös, där exempelvis domarna sover under förhören och armenisktalande tolkar inte tillåts delta i förhandlingarna, vilket leder till att vittnen inte kan höras (läs t ex här och här).

Fortfarande löper de som talar om folkmordet i Turkiet risk att trakasseras, fängslas eller dödas för att ha ”förolämpat turkiskheten”.

Tyskland skulle inte kunna ha den position landet har i EU i dag, om man inte först gjort upp med sitt förflutna, trots den smärtsamma process som detta har inneburit för flera generationer tyskar. Turkiets starka reaktioner på den svenska Riksdagens beslut visar att landet befinner sig långt ifrån en position där en verklig dialog kan börja ta form. Turkiets självkänsla och självbild bygger i hög grad på just den nationella chauvinism som gjorde folkmordet möjligt. Det är i allt väsentligt Turkiet som genom åren har politiserat historien, definitivt inte Sveriges Riksdag.

Inte förrän Turkiet lämnar förnekelsen och gör upp med den falska självbilden kan landet över huvud taget komma i fråga om förhandlingar om ett framtida medlemskap i EU. Och då har vi inte ens berört de övriga stötestenarna som frågan om religionsfrihet och respekt för mänskliga rättigheter. Men vi kanske inte ska hoppas att den svenska regeringen gör några framstötar på de områdena heller – vi kan ju riskera handelsavtalen och förolämpa turkiskheten, bevars.