 Roland Poirier Martinsson menar att medierna tar för mycket ställning i klimatfrågan, Maria Wetterstrand (MP) håller med och efterlyser bättre helhetsrapportering, Stefan Fölster, vid Svenskt näringsliv, menar att Martinssons rapport bara ”rispar på ytan”. Foto: Pär Krause ”Klimatdebatten har varit onyanserad”
Rapportförfattare ser ökade risker på grund av mediabevakningen • ”Alternativa lösningar ignoreras”Medierna har misslyckats när det gäller bevakningen av klimatdebatten, och då främst när det gäller beskrivningen av hur klimathotet bör bemötas. Vissa utgångspunkter och resonemang tas som självklarheter. Det kan i förlängningen leda till att fel åtgärder vidtas.
Det menar Roland Poirier Martinsson, chef för Timbro mediainstitut, som i förra veckan presenterade sin rapport Molnformationer och skattekilar – om klimatjournalistikens villkor och debattens skärningspunkter. De inbjudna kommentatorerna Maria Wetterstrand och Stefan Fölster delade till viss del Poirier Martinssons åsikter, men hade också sina reservationer. Och det utifrån sina egna respektive utgångspunkter.
– Medierna har misslyckats. De har köpt en viss politisk hållning, sade Poirier Martinsson, som under en tid studerat medias bevakning av debatten kring den påstådda klimatförändringen.
Poirier Martinsson poängterade att utgångspunkten i hans rapport är att klimathotet är en realitet, men att det finns olika sätt att bemöta denna.
Som stöd för sin tes att medierna intagit vissa bestämda ståndpunkter när det gäller hur klimathotet bör bemötas, presenterade Poirier Martinsson några exempel. Ett rörde det så kallade klimatbiståndet till fattiga länder. Att utvecklingsländer behöver bistånd för att klara klimatomställningen tas numera som en självklarhet, menar Poirier Martinsson.
– Men hur kan vi vara säkra på att inte också klimatbiståndet försnillas eller används fel?, sade han, och pekade på den annars numera så vanliga uppfattningen att det ”vanliga” biståndet allt som oftast är kontraproduktivt.
Ett annat exempel handlar om huruvida ekonomisk tillväxt är bra eller dåligt utifrån hänsyn till klimatet. Enligt Poirier Martinsson har media valt den sida som säger att tillväxt är något negativt.
Andra exempel där media valt sida är, enligt rapporten, att regleringar framställs som den enda vägen och att det brådskar eftersom ”världen står på randen till en katastrof”. Dessutom, menar rapportförfattaren, så tillåts ibland vissa opinionsbildare med en klar politisk agenda att agera oberoende kommentatorer. Till exempel så fick Maria Wetterstrand kommentera Köpenhamnsmötet.
Poirier Martinssons slutsats är att medias agerande, där alltså alternativa lösningar inte ges samma utrymme, ökar risken för att fel åtgärder vidtas. Det är alltså möjligt att vi väljer en tillväxtfientlig väg när det i stället är tillväxt vi behöver, eller att vi skyndar och agerar utan eftertanke när det är just eftertanke som behövs. En annan konsekvens är att vi via klimatbiståndet stödjer diktaturer i tredje världen.
Dessa risker, menar Poirier Martinsson, borde alla beakta, och det oavsett om man tror att klimathotet är en realitet eller inte.
Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand, en välkänd ”klimataktivist” och som alltså själv utgjorde ett exempel när rapporten presenterades, menade att hon numera är kritisk till de mest alarmistiska artiklarna och mediainslagen.
– I stället för alarmism behövs en beskrivning av olika lösningar och vad som kan göras för att begränsa den kommande temperaturhöjningen, sade hon.
Samtidigt var Wetterstrand en aning kritisk till vissa av rapportens slutsatser. Hon sade att hon inte kunde se att media intagit en generell tillväxtfientlig linje, och hon var också kritisk till hur Poirier Martinsson använt artikelrubriker för att stödja sin tes att media valt sida.
Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt näringsliv, ansåg att rapporten bara ”rispar lite på ytan”. Han vill alltså gå ännu länge än Poirier Martinsson.
– Det är ett mycket stort problem hur media beskriver de politiska åtgärderna, sade han, och menade att en tredelad grupp bestående av naturvetare, miljöjournalister och miljörörelsen tillåts hålla frågorna i ett ”järngrepp”. Sällan eller aldrig ifrågasätts deras ställningstaganden.
Enligt Fölster riskerar detta att leda till flera negativa effekter. Vissa av dessa har vi redan sett, menade han, och tog upp den misslyckade satsningen på etanol som exempel.
– De som säger sig vara mest oroliga förespråkar den mest riskabla politiken. För en politik där andra åtgärder utesluts är en chansning, sade Fölster.
Dessutom, menade han, förbigås ofta helt de så kallade rekyleffekterna. Men dessa menas att de länder som inte skriver på ett globalt avtal kommer att öka sin produktion så pass att andra länders utsläppsminskningar blir verkningslösa. Fölster nämnde flera av de oljeproducerande länderna som exempel på länder som aldrig kommer att underteckna ett bindande avtal.
Orsaken att dessa rekyleffekter negligeras av den ovan nämnda gruppen tror Fölster beror på, att det är detsamma som att säga att våra åtgärder riskerar att bli just verkningslösa.
Pär Krause
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
|
|
|
Arbetsliv 
