Världen idag

Just nu hör vi och läser vi om den enorma satsning på humanitärt bistånd som sänds till jordbävningsdrabbade Haiti. En insats som jag hoppas tangerar eller kanske rent av överträffar biståndsviljan som följde tsunamikatastrofen för fem år sedan – trots att tragedin p Haiti inte berör särskilt många västerlänningar, varken direkt eller indirekt.

Med adekvat hjälp, både praktisk och organisatorisk, kan landet byggas upp igen. Men för en långsiktig förbättring krävs också hjälp att bygga upp ett demokratiskt fungerande system som kan ta vara på och rättvist fördela både interna tillgångar och externt bistånd i denna hårt prövade nation.

Detta skriver jag sedan jag alldeles nyss läst veckobrevet från Svensk Israel-Information, om palestiniernas raketbeskjutningar av Israels hjälpleveranser till Gaza. Jo, ni läste rätt. Palestinierna bombar sönder sitt eget bistånd. Har ni läst om det i tidningen? Nej, jag trodde väl det.

Och det slog mig: hur skulle världsopinionen reagera om haitierna plötsligt började beskjuta och döda de många hjälparbetare som nu strömmar till för att under stora strapatser bistå skadade, hungrande och hemlösa haitier? Fördömandena skulle hagla och biståndsviljan dramatiskt minska. Men inte skulle man låta bli att rapportera om det för den skull?

De israeliska lastbilschaufförerna kör dagligen in hjälp och förnödenheter till Gaza med livet som insats. Men det får vi inte veta, för det skulle ju ge en väldigt konstig bild av palestiniernas heroiska kamp mot det otäcka Israel. Inte heller får vi veta särskilt mycket om det skräckvälde som Hamas nu utövar bland sina egna i Gaza.

Sanningen är att Hamas visserligen är framröstat i demokratiska val, men det betyder inte att palestinierna har ett demokratiskt styre. I själva verket sker otaliga övergrepp på yttrandefriheten, där motståndare till Hamas förföljs, hotas eller rent av försvinner. Stora mängder bistånd till Gazabefolkningen har stulits av Hamas och sålts vidare för att finansiera - ja, det kan man ju spekulera i. Troligen inte barnmat, blöjor och medicin, i alla fall. En palestinier jag intervjuade i våras, Tass Saada, drev en skola för flyktingbarn i Gaza. Men eftersom man utbildade barnen i fredsarbete och demokrati i stället för hat och antisemitism, förföljdes lärarna, skolan tvingades stänga och alla inventarier stals av Hamas.

Så länge Hamas sitter kvar finns det inget hopp om en demokratisk utveckling i Gaza. Liksom palestinierna har haitierna plågats av uselt ledarskap i många decennier. För att biståndet ska verka vartill det är utsänt, nämligen till en fri och dräglig tillvaro för vanligt folk, behöver demokratiarbetet topprioriteras på både Haiti och de palestinskstyrda områdena på Gaza och Västbanken.