Det finns risker med att vara i periferin. Det är inget nytt. År 410 skrev Britanniens ledande män till kejsar Honorius i Ravenna och begärde hjälp mot invaderande barbarer. Britannien hade då dränerats på romerska trupper under de föregående decennierna, inte minst till följd av de ständiga inbördeskrigen, och hade i allt väsentligt inget försvar kvar. Honorius biföll begäran och legioner skickades som – tillfälligt – kunde driva ut barbarerna. Men den gången var den sista. Imperiet var hårt ansatt sedan olika germanfolk gått över Rhen vid nyår 407, i en invasion som närmast hade karaktären av en folkvandring. År 410 är också det år då den gotiske ledaren Alarik lät plundra själva Rom. Honorius hade andra bekymmer än det avlägsna Britannien. De brittiska provinsborna råddes följaktligen att själva ta ansvar för sitt försvar efter att ha fått utbildning i vapentillverkning, hjälp med att uppföra försvarsverk och liknande. Britterna informerades om att det inte skulle uppfattas som ett uppror mot Rom att de satte upp egna försvarsstyrkor. De fick från och med nu klara sig själva. När de senare år 446 skriver till den romerske härföraren Aetius och åter begär hjälp, då de ”krossas mellan barbarerna och havet”, så får de över huvud taget inte något svar.
1 500 år senare, under andra världskriget, kunde Australien långt borta i det brittiska imperiets periferi göra erfarenheter lika de gamla britternas. Churchill prioriterade naturligt nog försvaret av själva Storbritannien samt imperiets strategiska nyckelområden i medelhavsområdet samt ”juvelen i kronan”, Indien. Efter Singapores fall och japanernas anfall på Darwin 1942 drog australiensarna slutsatser av sin utsatthet, byggde upp sitt försvar samt inledde ett samarbete med USA, för vilket Stilla havsområdet var ett område av central betydelse. Efter ANZUS-pakten mellan Australien, Nya Zeeland och USA 1950 har relationen till USA varit den säkerhetspolitiskt prioriterade för Australien, även om banden inom Samväldet funnits kvar. Och man har haft ett eget starkt försvar.
Dessa båda berättelser är exempel på, att i alla stora säkerhetspolitiska gemenskaper, de må kallas imperier eller något annat, så riskerar alltid de mest perifera delarna att vara de som sitter med svartepetter om något går snett. På ganska sakliga grunder. Det säger sig ju självt, att inför ett allvarligt hot, och i en situation av ändliga resurser, så måste ledningen för en stor gemenskap se till helheten, till grundläggande strategiska intressen, snarare än till vad som verkar bäst ur periferins perspektiv. Honorius ville inte riskera imperiets kärna, Italien och Gallien, för Britanniens skull. Churchill ville inte skicka resurser till Australien som behövdes bättre på annat håll för det övergripande målet att besegra axelmakterna. Och de hade båda rätt. De agerade rationellt. Hur skulle de annars gjort?
Detta är ett memento för oss i Sverige. Vi kan tycka vad vi vill om EU och medlemskap i NATO. Men vi ska aldrig inbilla oss att de kan ersätta ett starkt försvar avsett för försvaret av det egna territoriet. För när läget är skarpt måste de se till helheten. Skulle Nato ta en konflikt med Ryssland för att hindra Gotland att blir ryskt? Skulle EU ta en väpnad konflikt med Ryssland för att hindra att Lettland åter försvann in i den ryska sfären?
Folk och försvar ordnade nyligen en konferens om hur stark solidariteten i de västliga säkerhetsgemenskaperna egentligen är. En sak förefaller i alla fall säker. Sverige måste stärka försvaret av det egna landet. För historien lär oss, att hur många, starka vänner man än har som stöd i ryggen när nån buse börjar knuffa på en, så har man likväl inga andra ben att stå på än de egna.
Lars F Eklund
Den hÀr e-postadressen Àr skyddad frÄn spam bots, du mÄste ha Javascript aktiverat för att visa den
|
|
|