|
2009-11-11 00:30 |
Teologisk härdsmälta i Svenska kyrkan |
För många gjorde Kyrkomötets beslut tydligt att en teologisk härdsmälta inträffat i det svenskkyrkliga ledningsskiktet. Synliga tecken på det var att tills helt nyligen väl genomtänkta och motiverade ställningstaganden hastigt övergavs efter att statsministern, oppositionsledaren och riksdagens majoritet sagt sitt. Vidare att en gemensam och undertecknad skrivning i Sveriges kristna råd plötsligt ansågs betydelselös, så även sju stiftsbiskopars avvikande mening. Samt att hela 1900-talets mödosamt uppbyggda ekumenik, från Nathan Söderblom och fram till påvens och den ekumeniske patriarkens besök i Uppsala 1989 och 1993, offrades för en liten påtryckargrupps särintresse och skeva diskrimineringsbegrepp.
Varje kyrkogemenskap präglas av en under lång tid uppbyggd spiritualitet, en sammanhållen föreställning om vad kyrkan i ord och handling är. Bland teologer, och även andra, är det väl känt att den svenskkyrkliga spiritualiteten är starkt präglad av en vördnad för Guds ord. Reformationens princip ”sola scriptura”, Skriften allena, och Uppsala mötes konstituerande beslut 1593, att alla tvister i religionen ska avgöras utifrån den Heliga skrift, förankrades med tiden djupt i svenskt fromhetsliv.
Denna vördnad för Guds ord, och särskilt evangelierna, som det primära vittnesbördet om Jesus, är förstås inte unik för Svenska kyrkan utan hör till en entydig kristen tradition så långt tillbaka vi kan komma.
Det som hänt spräcker upp denna spiritualitet, som dessutom var skör nog till följd av den rationalistiska bibelkritiken under 200 år.
Somliga skulle säga att något nytt är nödvändigt efter 500 år med en alltför stark förväntan på Skriften som rättesnöre i kyrkan. Men ingen har i så fall erbjudit någon ny sammanhållen föreställning om hur Jesu missionsbefallning ska förstås. Denna avsaknad är nu Svenska kyrkans ledande skikts stora problem.
I försöken att försvara kyrkomötets beslut, märks att Svenska kyrkan är ett hus i strid med sig själv. I beslutsunderlaget heter det att det inte finns särskilt mycket om äktenskapet i Bibeln.
Det är häpnadsväckande. Om det är någon punkt som Jesu undervisning är särskilt tydlig på, är det om äktenskapet som en förening av man och kvinna. Det finns ur exegetisk synvinkel inget tvivel om vad Jesus menade. Det uppfattades som en skärpning, inte en vidgning.
I ingen annan fråga ligger linjen så rak ända från skapelseberättelsen, genom profeterna och evangelierna, till de nytestamentliga breven och till Uppenbarelsebokens brud- och bröllopsmystik.
Det kristna äktenskapet röjer därtill en ny dimension: en återspegling av Kristi kärlek som ett offer för bruden, kyrkan.
För att läka den upprivna spiritualiteten i Svenska kyrkan, och förmodligen även flera frikyrkor, behövs vin och olja i såren, en ny tillit till kyrkans heliga skrifter, en glädje i ordet från Gud.
Det är lätt att riva upp en given spiritualitet. Det är ett mödosamt arbete att forma den på nytt, men det går.
De som åstadkom härdsmältan måste nog bytas ut för att det ska bli möjligt.
Biörn Fjärstedt
Biskop i Visby stift 1991-2003
|
|
|
Startsidan 
