Utsortering som oroar

Startsidan

Opinion

Debatt

2009-09-16 00:00
Utsortering som oroar

Möjligheten att hjälpa människor med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar har ökat dramatiskt i modern tid. Exempelvis har medellivslängden för personer med Downs syndrom ökat från cirka 2-4 år till 57 år mellan år 1900 och 2005. Trots dessa stora framsteg fortsätter sjukvården sin inriktning på att finna nya metoder för att tidigt i graviditeten upptäcka Downs syndrom i syfte att ge de blivande föräldrarna möjlighet att välja abort.
Undersökningar visar att många nyblivna föräldrar till funktionshindrade barn i Sverige är rädda för samhällets diskriminerande syn på handikappade.
Efter barnets födelse undviker många föräldrar länge att delta i sociala aktiviteter. Det är alltså inte bara den medicinska biten – att barnet ska bli mycket vårdkrävande – som avhåller föräldrarna från att föda ett barn med misstänkta avvikelser.
Den sociala belastningen av ett mindre ”perfekt” barn har också betydelse.
När det blev klart att Sarah Palin utsetts till vicepresidentkandidat i USA, gick den kanadensiska riksorganisationen för förlossningsläkare och gynekologer (SOGC) ut och kritiserade Palin för att hon inte gjort abort på sin yngste son, som föddes med Downs syndrom.
Blir det i framtiden så, att en funktionsnedsättning inte bara innebär särskilda praktiska svårigheter, utan också ses som ett straff för föräldrarnas oönskade uppfattningar?
Hur länge kommer skattebetalarna att vilja betala för stöd, omsorg och vård för dessa personer om de betraktas som resultatet av politisk extremism?

Vilken medicinsk forskning ska prioriteras i framtiden? Nya metoder för utsortering eller ny behandling och framtagande av hjälpmedel som ökar möjligheterna för berörda grupper att leva sina liv?
När man väl accepterat möjligheten att välja eller välja bort barn, är det svårt att dra gränsen för hur långt denna möjlighet ska utövas.
I vissa EU-länder aborteras foster med mindre missbildningar, som gomspalt, i de sista graviditetsveckorna.
Ett totalstopp för fosterdiagnostik är inte önskvärt. Bland annat skulle det riskera att hindra framtida medicinska framsteg som skulle kunna innebära att konsekvensen av avvikelsen lindras genom insatser på fosterstadiet.

De värderingar som tar sig uttryck i form av utsorterande fosterdiagnostik, skulle finnas där även efter eventuella regeländringar. Huvuddelen i kampen för människovärdet behöver därför bedrivas genom opinionsbildning i olika former.
Samtidigt är det ett faktum, att det offentligas regler och attityder har en normerande effekt. Regeländringar är därför nödvändiga eftersom det inte är rimligt att de politiskt ansvariga ”sitter stilla i båten” när människovärdet urholkas så som nu håller på att ske.

Martin Wisell (KD)
1:e vice ordförande, nämnden för vuxna med funktionshinder, Uppsala kommun

Kommentarer

Lägg till ny

RSS