Vilken gemensam nämnare finns?

2009-05-27 12:20

Vilken gemensam nämnare finns?

Svenska missionskyrkan, Metodistkyrkan och Svenska baptistsamfundet har var för sig en lång och stolt historia som präglas av väckelse och starka, karismatiska ledare och förkunnare. I helgen har man närmat sig varandra så mycket att alla tre samfunden har sagt ja till en avsiktsförklaring att gå vidare i arbetet för ett nytt gemensamt kyrkosamfund.
Skälen till sammanslagning är många och till synes välmotiverade. Om tre samfund med sviktande medlemssiffror och likartad verksamhet slås ihop, skapas en ny och starkare gemensam plattform. Att många lokala församlingar redan i dag har ett nära samarbete är ett annat bärande skäl.

Men i närmandet och sökandet efter gemensamma nämnare, är det lätt hänt att man endast kan samlas kring den minsta gemensamma nämnaren. I värsta fall kan det betyda ett förfärande urvattnat budskap för att alla ska kunna komma överens. Den teologiska spännvidden är visserligen lika stor eller rent av större inom de tre samfunden än mellan dem. Men om alla åsiktsriktningar ur de tre samfunden nu ska samsas under samma teologiska paraply, lär kompromisserna bli många.
Farhågor inför en sådan utveckling har exempelvis luftats i samband med ”Vägen vidare”, den samtalsrapport om det nya samfundets teologi, församlingssyn och uppdrag som publicerades tidigare i vår. Röster har höjts mot den alltför vagt formulerade teologin och en syn på människan, Gud och frälsningen som bibeltroende inom de tre samfunden kanske inte förbehållslöst tar till sitt hjärta.
Ur praktisk och administrativ synpunkt ter sig fusionen logisk och nödvändig. Avsikterna är säkert välmenande och goda. Men hur smärtsamt det än är, kan det vara värt att uppmärksamma att diskussioner om samgående sällan förs i tider av väckelse, utan i tider av tillbakagång och stagnation. I ett skede då de tre samfunden brottas med starkt minskande medlemstal kan det för utomstående vara svårt att veta om talet om enhet och gemenskap handlar om en vilja att leva vidare tillsammans eller en rädsla för att dö ensam.
Det finns också mycket som pekar på att en ny folkväckelse, en sådan som de tre samfunden alla historiskt kan relatera till, i det nya millenniet kommer att äga rum långt bortom samfundsgränser, avsiktsförklaringar och måldokument. I ett globalt perspektiv kan man konstatera att det är de kyrkor, som sätter Jesus och förståelsen av den karismatiska dimensionen i centrum, som växer och drar nya lärjungar till sig. Oavsett samfundstillhörighet.

Skulle en sådan utveckling bli aktuell även i Sverige, kanske de övergivna bönhusen och avsålda kapellen, som nu tjänar som loppisbutiker, virkesmagasin och privatbostäder, åter upprättas till att bli hus avskilda för bön och gudstjänst. Vi har sett hur just detta har hänt med kyrkor i exempelvis Ryssland. Men oavsett om det är en baptist, missionare, metodist (eller någon annan) som sätter nyckeln i dörren, så är en sådan väckelse resultatet av inget annat än en frimodig förkunnelse av det nakna evangeliet – Guds egen avsiktsförklaring.

Maria Andersson
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Kommentarer

Lägg till ny

RSS