På marsch för Sveriges familjer

Startsidan

Opinion

Ledare

2009-04-29 09:39
På marsch för Sveriges familjer

På fredag marscherar de traditionella förstamajtågen runt på Sveriges gator. Skarorna som har samlats under de röda fanorna har dock tunnats ur betänkligt de senaste decennierna.
Sedan några år arrangeras ett annat slags förstamajtåg som i stället samlar allt fler deltagare. Det är den demonstration för familjen som genomförs i Uppsala, och som redan första året överträffade de socialistiska demonstranterna i antal. Och det behövs.
Knappt någon institution i Sverige i dag är så ifrågasatt och så förhånad som just familjen, trots att den har ett uttalat skydd i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I artikel 16, punkt 3, slås följande fast: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.”

Sedan länge har dock familjen varit ett älsklingsområde för klåfingriga svenska politiker att peta i. Kollektivism och planekonomi har lett till tvång och likriktning av familjer och deras val av levnadsmönster. Åtgärderna för att strypa familjernas oberoende och valfrihet har varit många. En nyligen publicerad forskarstudie visar exempelvis att barn som fötts tätt efter varandra inte hävdar sig lika väl i skolan som andra. Förklaringen sägs vara den så kallade ”snabbhetspremien” i föräldraförsäkringen, ett politiskt färgat beslut för att få ut kvinnor i arbetslivet så snart som möjligt.
Om det skulle vara så att barn i täta syskonkullar klarar sig sämre i skolan beror det sannolikt på fler faktorer än just tiden mellan barnafödslarna. Men studien är ett exempel på hur den sociala ingenjörskonsten får följder som politikerna inte räknat med från början.

Ett annat exempel är de förhärligade förskolorna, de som skulle hjälpa alla barn till en bra start i livet. Men de har inte lyckats hindra att svenska barn halkar allt längre ner i skolresultaten jämfört med andra länder och uppvisar alltfler tecken på otrygghet, rotlöshet och psykisk ohälsa. Men den som dristar sig till att dra ett samband mellan just dessa varningstecken, tidig dagisdebut och söndrade familjer, kan räkna med hårda mothugg.
För man ifrågasätter inte ostraffat de etablerade sanningarna om att:
1) Alla barn mår bra av att gå på dagis från ett års ålder.
2) Alla barn mår bra av båda föräldrarna jobbar heltid.
3) Alla föräldrar som själva vill ta ansvar för sina barns uppväxt är antingen förtryckande eller förtryckta.

Gissningsvis kommer manifestationen i Uppsala att ifrågasätta dessa så kallade sanningar. Det är ett friskhetstecken i ett annars hårt opinionsklimat att den äger rum. Demonstrationen är en provokation mot den rådande familjediskriminerande normen, en uppkäftig röst i den åsiktshegemoni som avfärdar den självständiga, oberoende familjens betydelse för både samhällets och individens hälsa.
Det är utmärkt att socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund ställer sig i spetsen för demonstrationen. Men för Sveriges skull, för dess barns och familjers skull, borde åtminstone alla partiledare i Alliansen sluta upp. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Jan Björklund, när får vi se er i första ledet för de familjer ni har åtagit er att skydda?

Maria Andersson
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Kommentarer

Lägg till ny

RSS