|
Den utan tvekan viktigaste moraliska, andliga och humanistiska frågan i Sverige just nu är frågan om läkarassisterade självmord.
Ultraliberaler och ultracyniker har bildat front och skriver nu ”program för sekularisering”.
De gömmer sig bakom andra människors lidande som de inte vill (vågar) se. De vill att den lidande själv skall fatta beslutet om sitt eget självmord. Då behöver de ju inte göra sig själva till ”Gudar över livet”. Det gör visserligen indirekt de läkare som är beredda att skriva ut preparaten för att avsluta livet. Redan själva upplägget i självmordassistansen åskådliggör cynismen i tanken. Inte den sjuke, utan omgivningen vet vem som vill leva.
Erkänn i stället att ni chackrar med livet.
För er är livet bara kemi och substanser som när de inte längre gör nytta kan sorteras bort. Ni gör er till sorteringskorpraler i ett ovärdigt system. Ni saknar förmåga att vare sig förstå eller erkänna själva mysteriet i ett liv.
Det här har inte ens med religiös övertygelse att göra. (För mig har det också ett andligt samband.) Respekten för livet som okränkbart har präglat alla goda samhällen genom historien. Orespekten ledde ytterst till Mengelses dödskliniker. Ni sår inhumanism och ni förminskar människan.
Ni föraktar svagheten under falska lidanderidåer.
Jag upprepar att jag stått så nära ett dödslidande någon levande kan komma. Jag upprepar att det lidandet inte en sekund ville ha assistens till död. Det finns oändligt många vittnesmål från andra om tacksamhet över att någon utifrån inte har tillhandahållit själmordstabletter.
Det finns ingen fråga för oss, humanister såväl som kristna, som nu är viktigare. Här går gränsen för framtidens samhälle. Här går gränsen för den goda människans överlevnad. Här går gränsen för den förutsättningslösa kärleken. Går vi över den gränsen har vi trätt in i barbarernas land.
|
Siewert Öholms blogg 
