Världen idag

foto: jonas adolfsson

Fast hunden Tabac började faktiskt sjunga redan år 2004 när Håkan och Yindee Nilsson bodde i Edsbyn. De hade just fått ta över honom sedan den förra ägarfamiljen hade splittrats.
– Hunden var mycket orolig och gnällde hela tiden. Vi fick inte sova på nätterna och vi insåg att vi inte kunde ha den kvar, berättar Håkan.
Men hustrun Yindee som hade bett till Gud om en hund blev mycket ledsen och vägrade att göra sig av med Tabac. Paret som är troende kristna, erinrade sig då möjligheten att be för hunden.
– Vi lade därför händerna på honom och näpste fruktans ande. Då föll hunden pladask till golvet. Han andades inte på en lång stund så vi trodde att den var död. Men efter en halvtimme reste den på sig på vacklande ben – som om den varit full, garvar Håkan och fortsätter: Det var en helt ny hund, lugn, trygg och mysig. Han sov hela natten och har mått bra sedan dess.
Hunden fick smak på bön och har därefter varit en trogen deltagare vid parets bönestunder, morgon och kväll.
– Jag brukar börja med att spela ett par andliga sånger på munspel, och då ylar han med, säger Håkan med självklarhet.
Han anar kanske reporterns skepsis och plockar fram sitt munspel. Och mycket riktigt, hunden vänder nosen mot vädret som en ylande varg och låter stämbanden vibrera melodiöst till Håkans munspel: ”Jag har beslutat att följa Jesus”.

Paret är karismatiska och praktiserar tungotal. Det gör Tabac också.
– När jag ber i tungor låter det som om han ber efter mig, säger Yindee och demonstrerar.
Genast svarar hunden upp med ett innerligt ylande läte som påminner om den thailändska kvinnans tungotal.
Det har gått så långt att Tabac börjat ställa krav på ägarparet att de ska sköta sitt böneliv ordentligt.
– När vi inleder våra andakter tittar han först på Yindee när hon ber, och sen vänder han sig till mig. Han tittar strängt ända tills jag börjar be och då lägger han sig nöjd ner på golvet, säger Håkan, självklart road av hundens egenheter.
Han minns ett tillfälle när paret kom hem sent och därför valde att hoppa över den gemensamma kvällsbönen.
– Då bara gnällde och gnällde hunden ända tills vi började be. Han gav sig inte förrän vi bad, säger Håkan och skrattar med hustrun.
Tabac trycker sig tillgivet mot mina ben under familjen Nilssons köksbord. De bor på missionshusets övervåning, och den 10-årige småslitne vallhunden tycks ha en trygg tillvaro här på landsbygden i östra Dalarna – trots att han det senaste året har seglat upp till en riktig lokalkändis.
I de evangeliska möten som paret Nilsson bjuder in till en gång i månaden är hunden nämligen en självklar begivenhet.
– Vi brukar börja mötet med att Tabac sjunger, då släpper all religiös kramp hos besökarna och det blir en sån glädje i mötet, säger Yindee.

När paret förra året flyttade in i det gamla missions­huset, ville lokalpressen uppmärksamma detta. Väl på plats förundrade sig reportrarna lika mycket över den lovsjungande hunden som över själva missionshuset. Dalatidningarna gjorde reportage om hunden och därefter har både veckotidningar och kvällspress noterat hundmiraklet.
Falu-Kuriren gjorde även ett webbtv-inslag som fortfarande går att se på nätet.
– 15 000 människor har varit inne och tittat på inslaget, säger Håkan och försöker förklara fenomenet: Jag tror att hundar är väldigt andligt känsliga och jag tror att både hundar och andra djur mår bra av att vistas i ett gott andligt klimat, säger han.
Idén att flytta till missionshuset började – som så mycket annat i paret Nilssons liv – med att Yindee fick en dröm.
När Håkan och Yindee förra sommaren gjorde sitt första besök i Lumsheden såg det ut precis som i drömmen.
– Det var ett missionshus i en skogsbacke där det även fanns en förrådsbyggnad, säger Yindee med tindrande blick.
För hundra år sedan var missionshuset hemvist åt en blomstrande missionsförsamling. Verksamheten klingade av men en av församlingens medlemmar bodde kvar i bostadsdelen tills för några år sedan. Enligt vad som har berättats för paret Nilsson var dennes bön att huset skulle bli kvar i kristen ägo. Och så blev det förvisso. När Nilssons invigde sitt missionshus med en gudstjänst förra hösten fylldes kyrksalen av 150 personer.
– Vi hade inte annonserat alls. Hunden hade skött marknadsföringen genom tidningarnas skriverier, skrockar  Håkan Nilsson.
Märkligheterna i det Nilssonska bönehuset gäller inte bara människor och djur. Även krukväxterna i fönstret har överraskat.
Häromåret slog det för-ödande spinnkvalstret ut en kryddväxt som Yindee tagit med sig från hemlandet. Helt oförklarligt påverkades dock inte salladsväxten bredvid, också den medtagen från Thailand.
– Jag fick då för mig att ta några blad från den friska salladsväxten, köra dem i mixern och blanda till en juice av dem. Jag drack lite och hällde sedan resten på kryddväxten, berättar Håkan.

Han trodde knappt sina ögon när den hårt tärda kryddväxten nu plötsligt började kvickna till. Han kontaktade en expert vid Jigrelius forskningscenter i Jämtland och berättade om den märkliga händelsen. Enligt Nilsson kunde man där bekräfta att den juice som han utvunnit från salladsväxten verkligen hade egenskapen att döda spinnkvalstret. Enligt Håkan Nilsson fick han nu hjälp av experterna vid centret att utveckla sin idé. Men juridiska hinder och höga investeringskostnader har tvingat honom att istället framställa produkten i mindre skala hemma i missionshuset. Han torkar här salladsväxtens blad, kokar upp dem och silar av. Produkten säljs i form av torkade ”teblad” och den färdiga ”tedrycken” sprutas sedan på den drabbade växten. Medlet säljer han under det självklara varunamnet ”Yindee”.
Håkan Nilsson, som är pensionär, är övertygad om att det var Gud som gav honom affärsidén. Och han hoppas nu att produkten ska hitta ut på marknaden.
– Yindees ständiga bön, och den vision hon hade när hon kom hit från Thailand, var att kunna skicka pengar till fattiga barn i sitt hemland. Jag tror att hon hade bönesvaret med sig i blomkrukor när hon kom till Sverige. Detta vore i så fall typiskt Gud.