Kvinnofällan

Startsidan

Opinion

Ledare

Kvinnofällan

2008-05-23 08:16
Kvinnofällan

Utifrån en retorik som betonat kvinnans frigörelse och vikten av ekonomisk självständighet i förhållande till make och den egna familjen, har en stor majoritet av Sveriges kvinnor lockats ut i förvärvslivet. Många av dem har därmed blivit anställda i den offentliga sektorn, med sysselsättningar inom vård, skola och omsorg, där de utfört uppgifter som inte varit alltför olika dem som de ”frigjorts” från och tidigare utfört i hemmet.
Logiken i detta ser ut så här: Att utföra vård och omsorg i statens regi har i Sverige varit betydligt mer prestigefullt än att utföra omvårdnad i familjens regi. Att ta hand om andras barn blir därför angeläget och vackert, men inte att ta hand om sina egna. Att känna ett ansvar för andras åldrade föräldrar framställs som värdefullt, att känna ansvar för sina egna endast som kravfullt och oväsentligt.

Att det inte går att upprätthålla en retorik som i ena stunden beskriver omsorg (i hemmets regi) som omotiverad, och i andra stunden skildrar samma omvårdnad (i statlig regi) som angelägen säger sig självt. Resultatet av denna nedvärdering har fått en dubbelt negativ effekt; den har resulterat i oskäligt låga löner i offentlig vård och omsorg, men har också bidragit till att män saknar motivering för att dela ansvaret i hemmet. Hemmet och de uppgifter som finns i ett hem framställs ju som oviktiga lågstatus-sysslor.
Det är i denna rävsax mellan otacksamma arbetsgivare och omotiverade män som många av Sveriges kvinnor har hamnat. Som underbetalda löntagare utan möjlighet att påverka sin arbetssituation, har det varit dessa kvinnors slitgöra som uppehållit bilden av en välfungerande offentlig sektor. Deras slavarbete och utbrändhet är priset som fått betalas för att bekräfta bilden av en stat som tar ansvar för medborgarnas omvårdnad.

Förutom den ekonomiska tvångströja som detta inneburit, har Sveriges kvinnor – och även män och barn för den delen – berövats något som är självklart och viktigt i alla kulturer runt om i världen: familjeliv och gemenskap med nära och kära.
Individens behov av gemenskap och socialt umgänge – i den mån det nu behövs – skall i stället mötas i förvärvslivet. Möjligen också i föreningslivet för den som hinner med och orkar, men absolut inte i familjen. Hemmet reduceras till en sovplats, inte den kravlösa gemenskap där varje individ kan bli bekräftad och värderad.
Alla är alltså förlorare på den familjepolitik som förts i Sverige i flera decennier. De allra största förlorarna är kvinnorna.

Ruben Agnarsson
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Kommentarer

Lägg till ny

RSS