VĂ€rlden idag

Jag har haft en välbehövlig paus och varit på semester i två veckor. Tillbaka vid skrivbordet känner jag mig redo att ta tag i brevskörd, möten och texter igen. Här kommer förra veckans mest lästa artiklar på varldenidag.se

1. Livets ord går in i Pingströrelsen (Aprilskämt)
2. Sturmark mötte Oxfordprofessor i Betlehemskyrkan
3. Skolverket backar om kristendom
4. Mattias Agnesund: "Inget mänskligt liv är ovärdigt"
5. Världen idag Dokument: Militant nationalism går framåt i Europa

Tematiska skolor främjar mångfald och gemenskap

Låt mig börja med att redan här erkänna en sak: Jag gick högstadiet på en friskola med musikinriktning och det var på många sätt den bästa tiden i mitt liv. Inte bara för att det var enda gången under min skolgång som jag slapp bli bedömd (och dömd) utifrån min hudfärg och utländska härkomst utan också för att jag under de åren lärde känna fler människor som var radikalt olika mig själv än någonsin annars.

Därför är det med stort intresse och ännu större frustration som jag följt de senaste veckornas debatt om de religiösa friskolornas vara och icke vara. Frustration – ja. Anledningen är att debatten enbart kommit att kretsa kring religiösa, och i synnerhet kristna, friskolors rätt att finnas till fastän det i själva verket handlar om någonting större: skolor med tydlig profil (vare sig det är musik, kristendom, idrott, IT eller någonting annat). Även de religiösa friskolorna skulle tjäna på att debatten breddades till att omfatta också andra skolor med särskilda inriktningar. Fördelarna som till exempel en musikskola kan erbjuda sina elever kan nämligen även finnas på en kristen friskola.

Högstadiet och gymnasiet brukar inte sällan lyftas fram som den i särklass jobbigaste tiden under uppväxten. Hormoner, grupptryck och betygsångest bidrar nog på sitt sätt till den tysta känslan av otillräcklighet och osäkerhet som många bär runt på i hemlighet. Dessutom är det i högstadiet som barn brukar börja dela in sig själva (och varandra!) enligt de normer som fortfarande präglar vårt vuxna samhälle och som grundar sig på kön, klass, hudfärg, etnicitet. Och så den viktigaste skiljedelaren av alla, åtminstone i den åldern: utseende, och särskilt kroppsform.

De här sakerna saknade i stort sett betydelse på min skola. Friskolan som jag gick på var som sagt en musikskola (alla elever var tvungna att spela ett musikinstrument) och allt det som vanligtvis tillåts definiera människovärdet osäkra tonåringar emellan – utseende, klassbakgrund, alkohol- och sexualvanor, politisk hemvist – underordnades den musikaliska begåvningen och utvecklingen.

Det är möjligt att vårt gemensamma musikintresse emellanåt övergick i ren nördighet. Men vi var åtminstone inte de elitistiska och likriktade överklassbarn som vissa föreställer sig nidbilden av elevkåren på en friskola. Tvärtom: i vår klass fanns en rad olika nationaliteter och samhällsklasser representerade. Det mest talade språket på skolan var ryska och många av musiklärarna var sovjetiska immigranter som före flytten till Sverige varit uppskattade kulturarbetare i bolsjevismens tjänst. En faktaupplysning som borde kunna mjuka upp hjärtat hos de flesta friskolemotståndarna. 

Skolans musikaliska inriktning utraderade således betydelsen av de sociala skillnader som förmodligen hade lett till spänningar mellan eleverna på en kommunal skola där det inte existerar någon given gemenskapsgrund. Dessutom förde musiken samman människor från en rad olika samhällsklasser och kulturer. Människor som förmodligen aldrig lärt känna – än mindre uppskatta – varandra annars.

Det finns inga skäl att tro att man med en kristen profil inte skulle kunna uppnå samma varma gemenskap och breda mångfald som med vilken annan tematisk (till exempel musikalisk) inriktning som helst. För vilken gemenskapsgrund är väl starkare än tron? Dessutom vore ju motsatsen – alltså en fixering vid sådant som klassbakgrund, hudfärg och utseende – direkt okristlig. 

Bjästaprästen har sig själv att skylla

“Det är inte rätt att ta parti för den skyldige och vränga rätten för den oskyldige”, står det i Ordspråksboken 18:5.  Den senaste veckan har vi kunnat se på TV och läsa i tidningarna om hur prästen Lennart Kempe i den ångermanländska småorten Bjästa tog parti för en våldtäktsdömd pojke och vrängde rätten för dennes minderåriga offer. Lennart Kempe har i efterhand försökt förklara sitt agerande med att kyrkan måste vara öppen för alla. Även om Kempe inte ens själv lyckades leva upp till detta, då hans kyrka i praktiken inte var öppen för de våldtagna flickorna – bara för förövaren, kan det vara värt att uppehålla sig en stund vid det som han verkar betrakta som en självskriven premiss för kyrklig verksamhet: “öppen för alla”. För finns det verkligen inte tillfällen då en präst, för de övriga församlingsmedlemmarnas skull, måste stänga vissa ute?

Helst skulle jag inte vilja behöva förespråka att någon ska frysas ut från den kyrkliga gemenskapen. Inte ens våldtäktsmän. Alla har vi syndat och även de värsta brottslingarna har rätt till förlåtelse och frälsning. På den punkten var Jesus tydlig: “Döm inte, så blir ni inte dömda.” Men det är skillnad på att frysa ut någon för att man dömer den personen och att stänga ute en våldtäktsman för att man vill skydda andra, till exempel flickorna i en församling, från att råka illa ut. Vissa individer är faktiskt farliga för sin omgivning. Dit hör våldtäktsmän. Att förneka detta är omdömeslöst och gagnar ingen (utom möjligen våldtäktsmannen). Genom att använda sig av prästämbetet för att bidra till glorifieringen av våldtäktsmannen på skolavslutningsceremonin (trots två fällande våldtäktsdomar – en i tingsrätten och en i hovrätten) gjorde Lennart Kempe så att pojken kunde våldta en 17-årig flicka samma eftermiddag. Det råder ingen tvekan om att den här prästen är farlig och måste avlägsnas från sitt uppdrag. Till varje pris.

Försöken att frälsa en våldtäktsman får naturligtvis inte ske på bekostnad av övriga ungdomars säkerhet. En präst som är villig att riskera småflickors liv och hälsa för att rädda en enstaka schismatiker, har naturligtvis missuppfattat sitt frälsaruppdrag. En person med så bristfälligt omdöme ska inte arbeta som präst. Och framför allt inte med ungdomar. För det är bättre, eller åtminstone mindre dåligt, att en församling fryser ut en enstaka våldtäktsman än att den personen ges möjlighet att våldföra sig på fler flickor. Även ur ett frälsningsperspektiv är det så klart bättre att församlingen fryser ut en enstaka avfälling som ändå inte vill till himlen än att den personen tillåts dra med sig ännu fler församlingsmedlemmar dit han är på väg.

I dag klagar Bjästaprästen Kempe på att han tvingas leva under mordhot. Men istället för att klaga borde han kanske också ägna lite tid åt att ångra sig och söka förlåtelse, så som kung David gjorde efter att ha syndat. Kempe ska också vara tacksam för att det här inte inträffade i den amerikanska södern på 1960-talet. Där hade man nog inte nöjt sig med bara hot. Med rätta. För låt oss kristna vara teologiskt sannfärdiga för en gångs skull: om en enda av ungdomarna i Kempes kyrka tappar tron och kommer på villovägar för att han lät dem förledas av en gudsföraktande våldtäktsman, så har han – åtminstone sett från det eviga himlaperspektivet – gjort sig skyldig till mord. Och i så fall är varningarna som nu riktas mot honom en förhållandevis mild, och synnerligen välförtjänt, reprimand. I synnerhet när man betänker att han inte lär få någon annan tillrättavisning.

Låt istället Bjästaprästens öde bli ett varnande exempel för alla som vill göra bönens hus till ett rövarnäste. Genom sitt handlande har Kempe tydligt visat att han anser sig stå över den som han är satt till att tjäna. Den synden kallas för högmod och om den står det så här i Ordspråksboken, kapitel 16, vers 5: “Herren avskyr de högmodiga, de blir förvisso inte ostraffade.”

Just det.

Tekning: Kalle Strokirk

Var smart: skippa Earth Hour!

Vänner,

Nu tar jag en paus och åker på semester ett par veckor. Victor bloggar som vanligt på tisdagar och möjligen dyker det upp något blogginlägg från mig också men annars på återhörande.

 //Felicia

Siewert Öholm debatterade religiösa friskolor i kvälssöppet med Ekdal i går kväll. 

Det är i vanlig ordning full fart här på redaktionen. Vi skriver texter och redigerar sidor för glatta livet. Till exempel kommer vår påsktidning ut om bara någon vecka. Den innehåller bland annat en stor intervju med sångerskan  Sonja Aldén. Tidningen följer med Värdlen idag den 29:e mars.

Ett ämne som går hett här på tidningen är det nya skollagsförslaget. Förra veckan debatterade Värlen idags Ruben Agnarsson med Humanisternas ordförande Christer Sturmark om kristna friskolor. Hela den debatten kan ni se på vår webb här.

Så i går var det dags för Världen idags Siewert Öholm att i egenskap av förälder med barn i friskola debattera med Christer Sturmark i Kvällsöppet med Ekdal. På plats fanns också fyra elever som går eller just gått i krisna friskolor och det blev mycket svårt för Sturmark och andra kritiker på plats i studion att hävda att skolorna hjärntvättar och inte ger eleverna alternativ då ingen av eleverna över huvud taget igen sig i den beskrivningen. Det  säger en del om den okunskap som friskolekritiker besitter, däribland Sturmark. Både Siewert Öholm och eleverna gjorde ett gott jobb med att förklara att det innebär en inskränkning i människors frihet att förbjuda religiösa friskolor. Se programmet här.  

Världen idag har noga följt det nya skollagsförslaget och vad det kan komma att få för konselvenser framförallt för kristna friskolor men också för kristna inslag såsom rastandakter i kommunala skolor som kan komma at begränsas eller förbjudas. I onsdagens tidning kunde vi också avslöja att en av projektledarna för det nya skollagsförslaget är samma person som deltagit i hemliga utredningar av kristna friskolor i början på 2000-talet.  Ruben Agnarsson som arbetat med dessa frågor sedan tidningen startade samlat på sig en mängd material genom åren. I dag lägger han bland annat ut en intressant kartläggning av personer som deltagit i granskningar mot kristna friskolor på sin blogg.

Mona Sahlin – gynocentrist, feminazist och dubbelmoralist

Är kvinnors rättigheter viktigare än handikappades, homosexuellas och hinduers rättigheter? Är diskriminering på grund av kön värre än diskriminering på grund av ras, religion eller rörelsehinder? Handlar jämlikhet mellan människor enbart om jämställdhet mellan könen?
Ja, Ja och Ja.
I alla fall enligt Mona Sahlin.

Från och med 2012 vill Mona Sahlin tvinga företag att kvotera in kvinnor i styrelserna. Det är berömvärt att hon presenterar ett förslag på hur jämställdheten kan förbättras i näringslivet. Dock inställer sig en viktig fråga: Vill hon även kvotera in till exempel judar, Jehovas vittnen, svarta, rörelsehindrade, unga och gamla?

Om inte, så måste tyvärr hennes lagförslag avfärdas som skräp – ja rent av som en provokation – då det syftar till att göra könsdiskrimineringen till en prioriterad fråga framför alla andra former av diskriminering. Kvinnor är trots allt inte de enda i samhället som behandlas som en andraklassens medborgare.

“Moral är bra, dubbelmoral är inte dubbelt så bra”, brukar Jan Björklund säga. Jag instämmer: säger man sig vilja verka för ett jämlikare samhälle måste man ta hänsyn till alla. Det går inte att rangordna diskrimineringsgrunder. Den som diskrimineras blir lika kränkt oavsett om det sker på grundval av religiös övertygelse, etnisk härkomst, ålder, funktionshinder, sexualitet, kön eller någonting annat.

Även om Sahlins gynocentriska dubbelmoral är stötande, förvånar den knappast. Hon kallar sig feminist, och är det någonting som blivit utmärkande för feminismen på senare tid så är det just dubbelmoralen. Minns ni förra våren då feminister började debattera mot fri abort, när det framkom att vissa par väljer bort flickfoster? Även om det så klart var positivt att feministerna erkände nackdelarna med en otyglad abortindustri, var deras motstånd mot könsselektiva aborter likväl motsägelsefullt då de samtidigt försvarade rätten till abort utifrån andra bevekelsegrunder. Med andra ord: abort för att fostret är en flicka är fel, abort för att fostret ser ut att ha Downs syndrom är helt ok. Går det att bli mer snarlik nazisternas människosyn? Antingen så är ju livet i kvinnans mage “bara” ett foster och då kvittar det väl på vilka grunder aborten utförs. Eller så är fostret någonting mer – ett barn, en individ, en människa – och då ska det inte aborteras över huvud taget!

Värnandet av alla gruppers – inte bara kvinnors – rättigheter, är det som skiljer demokratin från gynokratin. Erkännandet att jämställdhet mellan män och kvinnor inte bör drivas som en separat fråga, då jämställdhet förutsätter jämlikhet – det vill säga ett tolerant samhälle där varje diskrimineringsgrund betraktas som olovlig – är det som skiljer feminismen från feminazismen.

Som sagt: “Moral är bra, dubbelmoral är inte dubbelt så bra.” Men det är sant, Sahlin tar nog inte råd från Björklund. Kanske föredrar hon Henrik Tikkanen. Han var ju av en lite annan uppfattning: “Dubbelmoral är bra – förlorar man den ena så har man den andra kvar.”

För någon timme sedan blev det klart att Världen idag för första gången sedan tidningen startade får ställa ut tidningen i monter på Nyhemsveckan som är en av Pingströrelsens stora nationella konferensveckor. Världen i dag finns varje sommar med på en mängd olika konferenser men har alltså alltid fått nej från Nyhemsveckan eftersom man velat värna Pingströrelsens egna verksamheter där vår konkurrent och kollega tidningen Dagen ingår. Men nu har man alltså beslutat att öppna upp för externa verksamheter att få synas med monter och reklam och då får även Världen idag komma. Det är oerhört glädjande naturligtvis och vi ser fram emot att finnas där inte bara med reportrar som bevakar (som alltid) utan också med en monter.