VĂ€rlden idag

I de långsamma efterdyningarna efter Ship to Gaza-debaclet i våras, kommer nu uppgifter som talar emot den redan etablerade sanningen om att Israel begick övergrepp på fredliga aktivister på skeppet Mavi Marmara.

I en dokumentär från BBC Panorama, som sändes den 16 augusti, redovisar reportern Jane Corbin sin undersökning av vad som verkligen hände. Tack vare ett unikt autentiskt bildmaterial blir bilden väsentligt annorlunda än den som kablades ut i exempelvis svenska medier.

Enligt Jane Corbin mer eller mindre kapades Mavi Marmara av våldsbenägna aktivister från den turkiska organisationen IHH. Autentiska bilder visar hur aktivisterna skar loss stålrör från båtens inredning för att använda som vapen mot israelerna. Man använde också lös inredning, motorsågar, knivar och kedjor. Bilderna från samlingen av vapen som upphittades på båten ger syn för sägen. Det handlar inte direkt om bords- och smörknivar…

När Jane Corbin konfronterar IHH:s ledare, Bulent Yildrim, med en filmsekvens från båten där han uttryckligen manar till våld mot israelerna, svarar denne förtrytsamt att ”Israel har stulit deras film” – men att han ändå är stolt över det han sa. Så mycket för de försäkringar om att alla passagerare på Mavi Marmara var fredliga.

När Yildrim sedan konfronteras med filmer från bordningen, där man tydligt ser att striderna handlar om ren lynchning, med våldsamma slag med järnrör och trästavar mot liggande soldater, svarar han: ”Det är självförsvar, för israelerna avlossade skott från första början. De här människorna försvarar sig själva, medan de beskjuts.”

Israelerna hävdar å sin sida att det inte går att skjuta medan man firas ner från en helikopter.

Slutligen meddelar Jane Corbin att två tredjedelar av de mediciner som skulle ha nått Gazaborna via Mavi Marmara hade passerat bäst-före-datum och var obrukbar. Hon konstaterar, som många före henne, att aktionen inte i första hand rörde sig om hjälp till Gaza. I stället var det en planlagd aktion för att sätta press på Israel och det internationella samfundet. Deltagarna, till skillnad från de israeliska soldaterna, hade förberett sig på en våldsam konfrontation och det var precis vad som hände. Manifestationen kostade nio människor livet.

Vad som är intressant med den här dokumentären är att det inte är Israel som har gjort den, inte heller FN, utan ett brittiskt tv-bolag som inte precis gjort sig känt för att försvara Israel. Jane Corbin låter också alla parter komma till tals, och ger även israelisk självkritik utrymme. De enda som inte andas en stavelse självkritik är IHH-aktivisterna.

Döm själva. Dokumentären kan ses via denna hemsida, eller via BBC Panorama. Dock kan det innebära problem att se den direkt via BBC, på grund av tekniska begränsningar.

Man kan undra vad den svenska politikens superhjälte, Thomas Bodström, går på för dunderhonung egentligen. Dagens avslöjande att han nekade att genomföra ett drogtest, efter att ha fått höra vilka substanser testet skulle ge utslag på, ger kanske inte det mest trovärdiga intrycket av Mannen Som Hinner Med Allt (se t ex min bloggkommentar här). Kanske måste man ta till stärkande substanser för att orka tänja på dygnets 24 timmar på det sätt som han gör.
Riksdagsledamoten, justitieutskottsordföranden, vallokomotivet, stjärnadvokaten, författaren, styrelseproffset och barnafadern Bodströms förklaring till sin plötsliga vägran (den kan man exempelvis se här), kommer nog att valsa runt i medierna ett tag. Att han i en efterföljande intervju försökte göra en poäng av att det drogtest han själv förespråkar naturligtvis ska vara frivilligt, kanske övertygar en del.
För Bodströms del hoppas jag förstås att testet hade visat sig vara negativt. När han nu nekade att göra testet, tio sekunder efter att han med självklarhet samtyckt till det, innebär det förstås en betydande förtroendeförlust för både honom och det parti han företräder. Konsekvenser av en vägran blir det alltid, hur man än vänder och vrider på saken.
I riksdagen sitter 349 personer som styr över Sveriges och nio miljoners svenskars öden. De har en oerhört viktig uppgift och kanske kunde man begära att samtliga riksdagsledamöter borde drogtestas varje gång de sätter sig i plenisalen. Det är väl det minsta man kan begära att riksdagsledamöterna kan visa att de inte är drogpåverkade när de står vid rodret på skutan Sverige.
Idrottsmän kommer inte undan; om de vägrar diskvalificeras de. Är en riksdagsmans integritet viktigare än en idrottsmans? Före detta fotbollsstjärnan Thomas Bodström borde ju vara rätt man att svara på den saken.

Går det att ha något annat än prinsesstema i år? Det var frågan vi ställde oss när vi i våras planerade Världen idags sommarläsningsserie. Med ett kronprinsessbröllop som ett sjudundrande startskott på sommaren 2010 kunde svaret inte bli annat än ett nej.

Den svenska historien vimlar av prinsessor. Somliga infödda, andra ingifta från kungahus runt om i Europa. Inte alltid var det lätt för dem att komma till det kylslagna landet i den höga Nord. Dragiga slott, stelt hovliv och buttra prinsar gjorde ibland prinsesslivet till något helt annat än småflickornas rosenröda drömtillvaro i tyll och glitter.

En del av sessorna blev så småningom påpassade drottningar, andra levde sina liv i relativ anonymitet. Med prinsesstiteln följde i regel också ett hertiginnedöme, ett landskap som de på ett eller annat sätt förväntades representera.

Detta har vi försökt ta fasta på. Hos vissa prinsessor är anknytningen till hertiginnedömet stark, hos andra är den svagare. Med våra reportage från de olika landsändarna vill vi visa vilka sevärdheter och skatter som hertiginnorna ändå härskade över och som vi kan ta del av än i dag.

I dag startar i papperstidningen den första delen i serien om svenska prinsessor och deras hertiginnedömen. Kronprinsessan Margareta, hertiginna av Skåne, står först i tur.

Trevlig sommarläsning!

Ny arbetsvecka med sommarlovslediga barn hemma. Den som inte tycker att det räcker som utmaning, vad säger ni om detta:

Sedan 4-5 dagar är byn befolkad av en gök, som gal dag som natt. Man vaknar mitt i natten och vad hör man: ko-ko, ko-ko. Man går upp och hämtar tidningen på morgonkvisten, beledsagad av samma hälsning. Kvällarna, när man tror att man ska få njuta av koltrastens flöjtande toner, blir i stället fyllda av: ko-ko, ko-ko.

Framemot dag 3 blev göken lite hes och han kraxar numera fram: ko-hrrm, ko-hrrm. Men han ger sig inte.

Vår reaktion dag 1: "Tänk vad roligt, hör ni göken?"
Dag 2-3: "Tänker han inte sluta snart?"
Dag 4-5: "Den där knäppgöken är visst alldeles koko."

Nu har saken utvecklats till en tragedi, som vi enbart kommenterar med tysta, vemodiga grimaser. Göken har troligen förlorat sin livskamrat/har aldrig funnit någon och sitter nu och gal ensam och övergiven, inkapslad i sin nattsvarta sorg. Den mörka baksidan av Gulli-gullan, helt enkelt.

Nu frågar vi oss bara: hur länge härdar han ut? Hur länge gör vi det?

Jokkmokks-Jocke, kom och hjälp!

Det finns mycket att säga om Jonas Gardell, hans böcker och hans tv-serie som gick i våras. Många har hört av sig till Världen idags debattsida med framför allt två frågor:

1) Varför tar ni inte in mer kritik av Jonas Gardells tv-serie?
2) Varför tar ni in så mycket kritik av Jonas Gardells tv-serie?

Svaret är att det får bli ett slags balansgång. Själv tycker jag att vi har haft rätt många kommentarer till ”Åh Herregud”, som tv-serien heter. Minst sex inlägg på debattsidan samt två artiklar på kultur – det är inte många andra amatörteologer som får så mycket utrymme i vår tidning.

Jag såg de första tre avsnitten av tv-serien och slogs av hur lågt Gardell satte ribban, rent kvalitetsmässigt. Jag har inte varit på hans shower, men hade förutsatt att han och hans manus skulle höja sig lite över snittet, så uppskriven som han ändå är.

Programmen gjorde mig dock besviken ur det avseendet. Förutom att jag överallt efterlyste de komiska poängerna i de så kallade ”roliga sketcherna”, saknade programmen all form av äkthet, vilket man åtminstone hade kunnat begära av någon som gjort sig känd genom att vara ”djupt personlig” i alla möjliga sammanhang.

Men Gardell är skådespelare. De scener vi har bevittnat, till och med den känslosamma scenen på vinden, då Gardell ska berätta den tragiska historien om sin svikna mamma, blir skådespeleri och inget annat. Risken för en skådespelare, som alltid kan gömma sig bakom den masken när det passar, är att aldrig riktigt bli tagen på allvar när det gäller.

Med det teologiska innehållet förhåller det sig annorlunda. Här vill Gardell inte spela något annat än rollen som den påläste teologen. Den som har svaren. Den som vet. Den som har helhetsperspektivet.

Vad han inte berättar är att han bygger mycket av sitt resonemang på ett ganska snävt teologiskt perspektiv, som representeras av en amerikansk forskargrupp om cirka 150 personer som kallas The Jesus Seminar. Det Gardell torgför som det senaste inom den teologiska forskningen representerar på inget sätt den breda fåran av Jesus-forskningen och teologin. Det är ganska ohederligt att inte berätta det.

När nu serien är över, kan man konstatera att kommentarerna från kritiker överlag har varit ganska svala. Det är mest kristna som blivit upprörda och reagerat. Men att uppmana till bokbål, som skett i Vetlanda närradio, är att låta tv-serien och Gardells snart bortglömda böcker få en uppmärksamhet de verkligen inte förtjänar.

Att dessutom uppmana till något som senast nazisterna sysslade med en gång i historiens djupaste mörker, är synnerligen olämpligt, ogenomtänkt och dumt. Oavsett vad man tycker om innehållet i böckerna.

Tror någon verkligen på allvar att Jesus blir mer känd i Sverige om vi tystar Jonas Gardell? Han har utnyttjat sin lagenliga yttrandefrihet genom att häckla, håna och såra – ska inte kristna kunna komma upp med något bättre?

Finansministern måste ha världens enklaste jobb. Så tycker i alla fall Miljöpartiets språkrör i skattefrågor, Mikaela Waltersson. Saknas pengar – höj skatten!

Men om inte folk har råd att betala skatten? ”Då får dom väl låna”, tycker Mikaela Waltersson.

Precis så utspann sig samtalet mellan henne och en Eko-reporter, när Miljöpartiet häromdagen presenterade hur den återinförda fastighetsskatten skulle finansieras. Miljöpartister ser uppenbarligen inget problem med att höja skatterna så mycket att folk inte kan betala dem med sina normala inkomster.

Skatter som dessutom ska betalas med skattade pengar.

Skatter som dessutom bara slår mot dem som bor i områden där taxeringsvärdena är höga. Då spelar det ingen roll att fastigheten redan är betald – nu får man gå från gård och grund ändå.

Med det bekymrar inte ett miljöpartistiskt språkrör. Samtidigt tycker exempelvis hennes kollegor i Bergslagen att ingen ska få bygglov på platser där det inte finns någon kollektivtrafik. Det leder förstås till att ännu fler människor samlas i städer och tätorter – som har högre taxeringsvärden och därmed högre fastighetsskatter vilket ger mer pengar i statskassan.

Så får man en statsbudget att gå runt. Fiffigt, eller hur? Att vara finansminister ÄR verkligen världens enklaste jobb.

På en antidrogmässa i Örebro, där man ska diskutera hur alkoholbruket ska minska, säljs det vin till maten. Ett tecken på att alkoholen sipprar in på de mest oväntade ställen.

Detta skriver Nerikes Allehanda i dag, samtidigt som Världen idag rapporterar om att Sverige tillsammans med Danmark toppar listan över utbredd alkoholkonsumtion. Omkring 90 procent av svenskarna dricker alkohol.

Svenskarna har som bekant införlivat den kontinentala alkoholkonsumtionen, med måttligt drickande i veckorna, med sin egen gamla tradition av att supa skallen av sig på helgerna. Men att man i Örebro inte ens kan hålla helt alkoholfritt på en mässa där man diskuterar alkoholens skadeverkningar, är ytterligare en ny dimension av svenskens lama förhållande till alkohol.

Att konferenscentrets bar inte kan hålla stängt ens vid ett sådant tillfälle visar hur stark spritlobbyn är och hur svaga beslutsfattarna är. Ingen törs säga ifrån när det kommer till kritan. Anna Carlstedt, förbundsordförande i IOGT-NTO säger till Allehanda: "Vad är man rädd för? Vad är det värsta som kan hända om man har alkoholfritt?"

Kanske måste det i framtiden arrangeras antidrogmässor beträffande alkoholbruket på antidrogmässorna?

Journalisten och författaren Nathan Shachar skriver i artikeln ”Inhemska strider på utländsk mark” i senaste numret av Axess (1/2010):

I Sverige 1975 var vänsterns segertåg på redaktionerna i full gång. ”Vänster” var ett kodord för ”god”, och ”höger” för ”ond”. Kristendomen var ännu inte så stendöd i svenskt liv som den är i dag, och det var fortfarande en smula progressivt att skälla på den. Islam var också en religion, men den blev med ett par – icke redovisade – associativa hopp (pro-PLO, anti-USA) till något långt mindre förargelseväckande än kristendomen.

Vänta nu, skrev han 1975? Eller var det 2010? Har något hänt sen dess? Shachar fortsätter:

Numera är Mellanösterns demokrater allt mindre USA-fientliga och dess antidemokrater alltmer USA-fientliga. Ett fåtal, men ofta hörda, svenska våldsromantiker och ”islamexperter” utmålar arabvärldens terrorister och kvinnoföraktare som en sorts progressiva socialdemokrater. Arabvärldens demokrater och sekularister, som ofta agerar med risk för livet under skräckregimerna i Egypten, Iran, Syrien och Saudiarabien, röner mindre intresse och uppmuntran i svenska medier.

Svenskt debatt- och medieklimat i en buljongtärning. Skickligt, Shachar!

Ni vet alla hur det känns när man äntligen har lagt ett stort jobb bakom sig. Axlarna sjunker ner och lättnaden sprider sig i kroppen.

Så känns det ungefär varje gång vi lämnar en tidning till tryck, och alldeles särskilt kändes det så när vi i tisdags lade sista handen vid påskbilagan, som kom med vanliga Världen idag igår. Läsarna möttes av en glad tussilago som sammanfattar hela påskbudskapet om uppståndelse, livskraft och tro på det omöjliga. Visst blir man glad av dessa tuffa, påskgula blommor!

Glad blir man också när det som först bara var en idé som kastades fram och tillbaka över ett konferensbord, faktiskt till slut materialiserade sig i en hel tidning. Vi vet sällan på förhand hur tidningen egentligen ska se ut; det är en process som pågår under många veckor och som ibland leder fram till en produkt som ser ganska annorlunda ut jämfört med de första funderingarna.

Men slutresultatet, som sagt, är jag stolt över. Ta gärna del av de berättelser som bär tidningen och som skildrar förvandlingen från bundenhet till frihet: Geoffrey Makubuyas befrielse från släktförbannelsen och Anita Jungelinds steg ut i ett smärtfritt liv efter fibromyalgins bojor.

Läs om artisten Sonja Aldéns trygghet i tron, om påskmatstraditionen i ett nytt perspektiv eller hur påsken firas runt om vår jord.

Mycket mer finns att läsa i påskbilagan. Vår förhoppning är att den med sitt innehåll om stort och smått ska peka åt ett enda håll, nämligen det ljusa, härliga hopp om liv som Jesu död och uppståndelse har gett oss. Det är själva gulan i det brokiga, färgglada påskägg som vi hoppas att bilagan får bli för våra läsare.

I torsdags fattade den svenska riksdagen beslut om att kalla massmorden mot de kristna minoriteterna i Turkiet i början av 1900-talet för folkmord.

Samma dag kallade Turkiet hem sin ambassadör.

Dagen efter bad statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt om ursäkt för vad deras eget folkvalda parlament har beslutat. Bildt meddelade dessutom direkt efter riksdagsbeslutet att detta skulle bli värst för armenierna själva.

Om inte Turkiet själva vetat hur de skulle reagera på riksdagsbeslutet, så talade ju Bildt om det för dem. I går tillkännagav nämligen Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan att landet ”kan tvingas” utvisa 100 000 armenier från Turkiet, just på grund av riksdagens beslut. Bildts uttalande blev grönt ljus för Turkiet att nu gå vidare med den enda politik man uppenbarligen känner till inför meningsmotståndare: hot och förföljelser.

Vad Carl Bildts budskap var, och vad Turkiets reaktion blev, är detta: Tala inte klarspråk, var tyst, reta inte upp turkarna, ty då får oskyldiga lida.

Vilket land ska riksdagen tiga om nästa gång, Carl Bildt? Borde kanske Sverige även ha tigit om apartheidregimen i Sydafrika – då kanske befrielseprocessen hade gått fortare?

Månne vore det bättre om vi inte kallar blodbadet i Rwanda för folkmord – det kanske påskyndar normaliseringen mellan hutuer och tutsier? Det finns faktiskt hutuer i Rwanda som vidhåller att folkmordet 1994 aldrig ägde rum. Är det kanske att ”politisera historien” att tala om det rwandiska folkmordet också?

Sverige talade och Turkiet svarade, på det enda språk man behärskar.

På frukten känner man trädet.