VĂ€rlden idag

Efter en liten svacka för New Age i allmänhet tycks det nyandliga intresset i Sverige stabiliserats kring olika filosofier med förankring i klassiska österländska religioner som Buddhism och Hindusim.

Små Buddhastatyer finns att köpa i varje välsorterad blomesteraffär, används i heminredningsbutiker och återfinns till exempel som konstutsmyckning i Uppsalas nya konserthus. Thorwaldsens gamla kristusbild, eller små stayer av Jungfru Maria, är inte precis på modet år 2010.

Jag vet inte vad enskilda människor lägger in i alla bilder och statyetter. Kanske är det mest en fascination av det främmande och ovanliga.
Hinduismen har sökt sig andra vägar. Gymexplosionen i Sverige och människors nästan hysteriska kroppsträningsbehov har gett allehanda kroppsfilosofier vind i seglen. Senast handlar det om den klart hinduistiska Bikran-Yogan eller Mac Yoga.

Smeknamnet skall väl symbolisera att man kan köpa hälsa och lite andlighet lika lätt som en Big Mac. Bikram Chouudhur, f.-46 , är en numera stenrik indisk-amerikansk grundare av hela rörelsen, där andlighet och kroppsfixering går hand i hand. Dessutom öppnar kombínationen människors plånböcker på ett mycket generöst sätt. I Sverige går det att köpa Bikram-kurser och Bikram-träning för tusentals kronor för den som har råd.

Det intressanta är väl att suget efter den här kombinationen är så stort. Likaså att Humanisterna, eller Aftonbladet eller grävande journalister inte tycks reflektera en sekund över indoktrinering eller sekteristiskt ekonomiskt utnyttjande, som man lätt gör kring kristna andliga rörelser.

Som alltid handlar det om att ge människor fria val, men då krävs ju ändå en god kunskap om vad det är man väljer.

I en krönika i dag i Världen idag, undrar jag en del om varför kyrkornas urgamla erbjudande om själavård, bikt och bön tycks ha hamnat helt på efterkälken, när människor frågar efter inre harmoni. Läs den här.

Jag blev uppringd av Aftonbladet som undrade om jag kunde skriva en debattartikel på ämnet Opus Dei. Nu ligger den ute.

Vad händer i ett samhälle och i relationer mellan både enskilda och grupper om fördomar och stigmatisering tillåts utgöra berättelsen om varandra.
Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.
När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken.

Läs resten här.  

På polisstationen i Sderot finns några av de cirka 8000 missiler som träffat staden, skolor, hem och sjukhus under åtta års terrorattacker från Hamas och olika PLO-grenar.

Det var värre än jag ens trott. Solen strålar visserligen  från en klarblå himmel. Träden grönskar också fortfarande. Vita och röds blommor lyser och glöder visserligen också ordentligt skötta i trädgårdarnas buskar och häckar.
Villaområdena ser ut som villaområden i Sverige, marken är kuperad och längs kvartergatorna står moderna bilar.
MEN;
Här är det något som inte stämmer! Det finns inga människor ute på gatorna. Det finns inga barn som leker vid skolorna. Enstaka taxibilar och någon polisbil ser jag i rörelse. Annars är allt en spökstad. Som om det vore arrangerade filmscener efter ”den stora katastrofen”. Men det dök aldrig upp någon filmhjälte där, mitt i gatan, någon som skulle kalla ut människorna till ett nytt liv och till en levande stad igen.
 
Jag insåg smärtsamt att det här inte handlade om en sience-fiction film. Det här är verkligheten i Sderot i södra Israel klockan tre en alldeles vanlig vardagseftermiddag.
I åtta år har det regnat hamasmissiler över den här staden. Idag bor 16000 israeler här. Många med rötter i andra länder. Många är barnfamiljer, och många är barn.
I varje villaträdgård finns en liten betongbunker. Busshållplatserna är bunkers skyddsrum och (!) hållplatser. Skolorna har extratak av stål och betong för att stå emot terrorbomberna. Fönstren är små och har pansarglas.

16 000 har orkat stanna kvar här. De var 24 000 för 10 år sedan. De var 4000 1950. På 60 år har Sderot byggts som om det vore Eskilstuna, eller Kiruna.
När barnen vågar sig ut på gatan efter skolan ser det ut som om de lider av ticks. Huvudena vrider oupphörligt mot vänster och höger för att kolla in närmaste skyddsbunker. De mår dåligt. De vet att de har 15 sekunder på sig när Hamas terrorljud visslar genom missilen.
Tre missiler varje dag i åtta år.

Många israeler delar deras oro. Men i Sdreot lider över 40 procent av traumatisk skräck.
I hela Israel lider omkring fyra procent av olika skräcktrauman, som har med krig och terror att göra. Ändå ger inte Sderotborna upp. De väntar bara på att världssamfundet skall vakna och se. De kanske väntar på att Goldstone skall komma från FN och undersöka krigsbrott.
De kanske väntar på att Sida och Diakonia i Sverige  skall prioritera om sina insatser och stötta barnen i Sderot också.

Jag satt trygg i bussen som körde oss genom stan. Där fick jag den största chocken. Vi stannade till vid ett nybyggt dagis. Grå betong inga fönster utåt. Inga synliga glada lekplatser.
Där inne i bunkern skall barnen leka, lära och växa.

Bomberna kommer från Gaza. Bomberna tillverkas av Hamas med pengar från Iran.
Bomberna hånskrattar åt alla fredsplaner som tror att konflikten handlar om hederliga samtal mellan likvärdiga parter. Hamas är aldrig likvärdigt. Hamas är mördare.
Inne i dagisbunkern gråter barnen.