VĂ€rlden idag

torsdag 02 september
  • Decrease font size
  • Default font size
  • Increase font size
Startsidan arrow Siewert Öholms blogg
siewert_oholm_blogg.jpg
Redaktör, Världen idag Näringsliv Prenumerera på bloggen

2010-04-28 15:15

Af Donner gav fusket ett ansikte till


I morse promenerade jag längs Ekolns strand här i södra Uppsala. Genom skogspartierna hem trampade  jag på de gamla smutsiga höstlöven,
men genom löven stack det,  vid sidan av stigen,  upp en hel parad av lysande blåsippor, som bara konstaterade att ”vi vann, igen!”
 
Lustigt nog kom jag att tänka på den förre kommunikationschefen i Röda Korset, Johan af Donner, och bedrägerirättegången mot honom som avslutas idag.
Jag funderade på besvikelsen många med all rätt känner mot honom, ilskan och känslan av att vara lurad. Jag funderade också på innehållet i ordet  förtroende och hur förtroende kan byggas och rivas ner.
Af Donner  har med sitt agerande  raserat allt förtroende för sig själv, men också stora delar av förtroendet för de organisationer som han arbetat för.
Cancerfonden och Röda Korset bygger på människors empati, förtroende och offervilja.
Domen mot af Donner har redan fällts i allmänhetens ögon. Skurken är utpekad , domen skall falla och många skulle nog bli besvikna om straffet bara blir en fotboja.
 
Men hur det än blir med straffet tror jag att vi alla ända skall fundera ett varv till.
Blåsipporna i morse hälsade till Röda Korset och Cancerfonden, att även om  det kommer en massa löv och skräp i vägen och mörkret känns kompakt, så lever en äkta vision vidare som bygger på kärlek, empati och engagemang. Äkthet överlever.
Nu gäller det att städa upp och gå vidare. Det kan faktiskt gälla af Donner också.
Jag har skrivit en del om det där i dagens upplaga av Världen idag/ Arbetsliv.
Klicka här och läs vidare.
Utskrift E-post
 
2010-02-24 13:55

Nya segrar för nyandligheten

Efter en liten svacka för New Age i allmänhet tycks det nyandliga intresset i Sverige stabiliserats kring olika filosofier med förankring i klassiska österländska religioner som Buddhism och Hindusim.

Små Buddhastatyer finns att köpa i varje välsorterad blomesteraffär, används i heminredningsbutiker och återfinns till exempel som konstutsmyckning i Uppsalas nya konserthus. Thorwaldsens gamla kristusbild, eller små stayer av Jungfru Maria, är inte precis på modet år 2010.

Jag vet inte vad enskilda människor lägger in i alla bilder och statyetter. Kanske är det mest en fascination av det främmande och ovanliga.
Hinduismen har sökt sig andra vägar. Gymexplosionen i Sverige och människors nästan hysteriska kroppsträningsbehov har gett allehanda kroppsfilosofier vind i seglen. Senast handlar det om den klart hinduistiska Bikran-Yogan eller Mac Yoga.

Smeknamnet skall väl symbolisera att man kan köpa hälsa och lite andlighet lika lätt som en Big Mac. Bikram Chouudhur, f.-46 , är en numera stenrik indisk-amerikansk grundare av hela rörelsen, där andlighet och kroppsfixering går hand i hand. Dessutom öppnar kombínationen människors plånböcker på ett mycket generöst sätt. I Sverige går det att köpa Bikram-kurser och Bikram-träning för tusentals kronor för den som har råd.

Det intressanta är väl att suget efter den här kombinationen är så stort. Likaså att Humanisterna, eller Aftonbladet eller grävande journalister inte tycks reflektera en sekund över indoktrinering eller sekteristiskt ekonomiskt utnyttjande, som man lätt gör kring kristna andliga rörelser.

Som alltid handlar det om att ge människor fria val, men då krävs ju ändå en god kunskap om vad det är man väljer.

I en krönika i dag i Världen idag, undrar jag en del om varför kyrkornas urgamla erbjudande om själavård, bikt och bön tycks ha hamnat helt på efterkälken, när människor frågar efter inre harmoni. Läs den här.

Utskrift E-post
 
2010-02-18 16:42

Aftonbladet och Opus Dei

Jag blev uppringd av Aftonbladet som undrade om jag kunde skriva en debattartikel på ämnet Opus Dei. Nu ligger den ute.

Vad händer i ett samhälle och i relationer mellan både enskilda och grupper om fördomar och stigmatisering tillåts utgöra berättelsen om varandra.
Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.
När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken.

Läs resten här.  

 

Utskrift E-post
 
2010-02-12 13:11

SIDA fÄr en knÀpp pÄ nÀsan av regeringen

Läst det här först, fast det inte är så viktigt!
Det är intressant att se hu papperstidningen håller måttet i dessa blogg- och twittertider.
Jag håller just nu på och bråkar med Dagens förre it-guru Emanuel Karlsten på en av hans twittersidor.
Det är en ganska snäv krets och jag kan känna en del av samtalen både löjliga och överspelade, men Emanuel K får gärna hållas i ”sin kupa”.
Det är ju så en hel del av twittrandet och bloggandet blir. Antingen ytligt eller begränsat till en tillfällig elit.
Jag begriper det andra också, allas snabba yttrandefrihet till exempel, men mångfald blir så ofta enfald.(!).
 
Jag har en viktigare sak att berätta just nu..
Biståndsdebatten håller på att segla up som en stor fråga i den politiska debatten i Sverige.
Gunilla Carlsson har hållit presskonferens idag om nya strukturer och tankar kring biståndet. Inte en dag för tidigt.
SIDA , som administrerar mer än hälften av svenskt bistånd är en enda stor trög elefant. (Tycker jag)
Sida är stort, byråkratiskt och genompolitiserat. Det är dags för en reform.
Bra gjort regeringen som idag satte ner foten, näpsade upp obstruerande Sida-chefer och klargjorde att det är regeringen som styr landet och fattar beslut om biståndsbudget.
Mitt råd till regeringen är att gå längre och omskapa hela Sida. Börja med att byta ut ledningen.
 
 
På Världen idags rosa sidor, ”Arbetsliv” började reportern Pär Krause i onsdags  en artikelserie om hur Sida-pengar påverkar klassisk offervilja i kyrkor och samfund.
Läs gärna artiklarna liksom min krönika ” Sida –pengar släcker offerglöd” OBS! Plusarkiv

*********

På onsdag följer vi upp det nya svenska biståndsläget. 
Utskrift E-post
 
2009-10-28 11:42

Chocken i Sderot


Image
På polisstationen i Sderot finns några av de cirka 8000 missiler som träffat staden, skolor, hem och sjukhus under åtta års terrorattacker från Hamas och olika PLO-grenar.

Det var värre än jag ens trott. Solen strålar visserligen  från en klarblå himmel. Träden grönskar också fortfarande. Vita och röds blommor lyser och glöder visserligen också ordentligt skötta i trädgårdarnas buskar och häckar.
Villaområdena ser ut som villaområden i Sverige, marken är kuperad och längs kvartergatorna står moderna bilar.
MEN;
Här är det något som inte stämmer! Det finns inga människor ute på gatorna. Det finns inga barn som leker vid skolorna. Enstaka taxibilar och någon polisbil ser jag i rörelse. Annars är allt en spökstad. Som om det vore arrangerade filmscener efter ”den stora katastrofen”. Men det dök aldrig upp någon filmhjälte där, mitt i gatan, någon som skulle kalla ut människorna till ett nytt liv och till en levande stad igen.
 
Jag insåg smärtsamt att det här inte handlade om en sience-fiction film. Det här är verkligheten i Sderot i södra Israel klockan tre en alldeles vanlig vardagseftermiddag.
I åtta år har det regnat hamasmissiler över den här staden. Idag bor 16000 israeler här. Många med rötter i andra länder. Många är barnfamiljer, och många är barn.
I varje villaträdgård finns en liten betongbunker. Busshållplatserna är bunkers skyddsrum och (!) hållplatser. Skolorna har extratak av stål och betong för att stå emot terrorbomberna. Fönstren är små och har pansarglas.

16 000 har orkat stanna kvar här. De var 24 000 för 10 år sedan. De var 4000 1950. På 60 år har Sderot byggts som om det vore Eskilstuna, eller Kiruna.
När barnen vågar sig ut på gatan efter skolan ser det ut som om de lider av ticks. Huvudena vrider oupphörligt mot vänster och höger för att kolla in närmaste skyddsbunker. De mår dåligt. De vet att de har 15 sekunder på sig när Hamas terrorljud visslar genom missilen.
Tre missiler varje dag i åtta år.

Många israeler delar deras oro. Men i Sdreot lider över 40 procent av traumatisk skräck.
I hela Israel lider omkring fyra procent av olika skräcktrauman, som har med krig och terror att göra. Ändå ger inte Sderotborna upp. De väntar bara på att världssamfundet skall vakna och se. De kanske väntar på att Goldstone skall komma från FN och undersöka krigsbrott.
De kanske väntar på att Sida och Diakonia i Sverige  skall prioritera om sina insatser och stötta barnen i Sderot också.

Jag satt trygg i bussen som körde oss genom stan. Där fick jag den största chocken. Vi stannade till vid ett nybyggt dagis. Grå betong inga fönster utåt. Inga synliga glada lekplatser.
Där inne i bunkern skall barnen leka, lära och växa.

Bomberna kommer från Gaza. Bomberna tillverkas av Hamas med pengar från Iran.
Bomberna hånskrattar åt alla fredsplaner som tror att konflikten handlar om hederliga samtal mellan likvärdiga parter. Hamas är aldrig likvärdigt. Hamas är mördare.
Inne i dagisbunkern gråter barnen.

Utskrift E-post
 
2009-10-20 14:47

Humanisternas identitetskris

I söndags kom det ett desperat pressmeddelande från Humanisterna.
Det var den ständigt alerte missionären för ”förnuft utan tro”, Christer Sturmark, som kände sig djupt kränkt över att de svenska trossamfunden får statsbidrag för delar av sin verksamhet.
Orättvist, konstaterar Sturmark med ryggmärgen! Skall dom ha skall vi, blir slutsatsen i någon slags luddig teori om att alla statsbidrag skall ”vara rättvisemärkta”.

Hade Sturmark inte bara reagerat med ryggmärgen utan just med den brillianta hjärna han har, kanske han ändå insett det orimliga i att betrakta Humanisterna som ett trossamfund. Jag tror inte att han kan ha sina medlemmar med på det. Jag har flera vänner bland hans medlemmar. Ingen jag känner har ersatt kyrkan med Humanisterna. De har en ide om livsfrågorna som, enkelt uttryckt, mynnar ut i att Gud inte finns. Jag respekterar dem, de argumenterar trovärdigt och de respekterar (ibland med ett litet snett leende)  också att jag tror att Gud finns.
Min egen respekt för Christer Sturmark är stor inför både hans engagemang och hans skicklighet att plädera för sin ateistiska övertygelse. På flera punkter har vi kunnat mötas i kampen mot vidskepelse och humbug i religionernas utkanter.

Men snälla Christer Sturmark. Vad är det du håller på med när du försöker göra Humanisterna till en kyrka? Har du tappat tron på ”icke-tron”? Har du tappat bort dig själv? Eller är du bara smygreligiös??
Du kan läsa fler frågor på den här länken från Världen idag i måndags 19 oktober i min kommentar.
Utskrift E-post
 
2009-10-13 17:28

Fariseer, Bandvagnar och Fridsfursten

Den här veckan kommer ett nytt nummer av Arbetsliv igen.
Förra onsdagen berättade vi där att de stora politiska ”elefanterna” Göran Persson, förre statsministern, och Alf Svensson, nuvarande eu-parlamentarikern, engagerat sig i försvarets märkliga upphandling av bandvagnar. Hägglunds i Örnsköldsvik hade räknat med att ta hem ordern och tyckte att svenska försvaret schabblat med anbuden. Order gick som bekant till Finland i stället och Hägglunds har stämt upphandlarna inför tingsrätten.

Persson och Svensson fick sällskap av IF Metall och Kristdemokraterna i ett seminarium där man pläderade för att Svensk vapenindustri behövs för ett svenskt försvar, men att Hägglunds borde fått   beställningen både för att offerten var bättre och för att ordern skulle gett arbeten i Sverige.

Foto: BAE Systems

Då vaknar diverse bloggdebattörer till liv. Sådana som vet precis vad som är kristet och rättfärdigt när det gäller försvar och vapen. Även tidningskollegan Dagen fick oppotunistångest och kriterade den kristne Alf för att han kunde blanda sig in i ett så dåligt sällskap.  Finska bandvagnar har man naturligtvis inga synpunkter på. Bara de inte är svenska. Inte heller hur demokratin skall försvaras om demokratins fiender är utrustade med både bomber och granater. De vet hur Fredsfursten skulle göra. De vet hur frihet skall värnas utan vapen och beredskap. Men de har inga synpunkter på Ryssarnas megamanöver för några veckor sedan alldeles intill Gotland. Jag har inte heller hört ett kristet bloggpip om Irans upprustning och atomvapenbygge för att utplåna Israel.

Persson och Svensson har alldeles rätt när de dels pläderar för att vi behöver en försvarsindustri. De har också rätt när de inser att ett svenskt försvar som ”ratar ” sin egen industri för att handla i andra länder knappast kan inge förtroende. Utöver det har de  rätt även när de tillsammans med facket vill värna svenska ar betstillfällen i en drabbad svensk landsdel.

När EFK-ung bloggar i alla medlemmars namn tror jag inte att de representerar så många än sin egen lilla kontors- och fikarumskrets. Välkomna ut i verkligheten, Christian Swahn, Rikard Edefors och Elin Davidsson. Man behöver inte vara romantisk bara för att man är kristen.

Läs gärna också min krönika i onsdagens Arbetsliv. Den handlar om er och Hägglunds och lite till.
Här finns den
Utskrift E-post
 
2009-09-04 13:49

Ekumenisk kollaps och kyrkopolitisk högfÀrd

Tänk ett allvarligt sammanträde i ett allvarliga domkapitlet någonstans i Sverige.
Det handlar om en präst i stiftet som inte förstått sin uppgift på rätt sätt.
Prästen har nämligen tagit en ung människas längtan efter kunskap om kristen tro på allvar och låtit den unge få delta bland sina kamrater i församlingens konfirmandgrupp och till och med delta i konfirmationsgudstjänsten, där nattvardsfirandet troligen utgjorde själva bekräftelsen på att de unga nu är förberedda för att gå vidare i sina kristna liv.
Tänk er hur domkapitlets ledamöter lägger alla sina pannor i djupa veck.
Det har nämligen kommit till kapitlets kännedom att Prästen som hade ansvar för konfirmationsundervisningen konfirmerat en pingstvän(!)
O, ve och fasa! Här måste minst Djävulen vara lös! En Pingstvän har konfirmerats! En Pingstvän som inte ens är medlem i Svenska kyrkan.
Domkapitlet måste göra något. Domkapitlet måste ingripa. Domkapitlet måste korrigera och bestraffa. En pingstvän har fått del av den lutherska läran om tron. Den kan man inte få dela med sig till pingstvänner hur som helst.
Detta måste bli ett ärende vid kapitlets sammanträde. Kanske det viktigaste ärendet. Bland övriga ärenden, fast lite längre ner på dagordningen stod väl säkert stiftets arbete med unga som skär sig, eller unga som inte har arbete, eller unga som mobbar. Eller? Nej en ung pingstvän har konfirmerats.
Det är ett ärende för domkapitlet. Det är ett disciplinärende. Präster som inte förstår sin kallelse, eller Jesu kallelse, eller hjärtats kallelse, sådana kan man inte lita på. Sådana präster måste få en prövotid, så att de i fortsättningen kan hålla distansen till Pingstvänner.
Detta är ingen saga. Prästen heter Alf Stolt. Domkapitlet finns i Växjö.
Svensk ekumenik, andlig öppenhet och allt tal om ”inkluderande” kyrka måste ha hamnat i en tillfällig härdsmälta. I varje fall i Växjö.
Var Stolt, Stolt. Och skäms gärna en liten stund ni där i domkapitlet i Växjö. Läs också på om fariséen och publikanen, om ni tycker att Bibeln skulle ha nåt att säga i den ekumeniska verkligheten.
Utskrift E-post
 
2009-08-20 14:11

Helle Klein o Aftonbladet försöker dölja sitt hatanfall pÄ Israel med tal om pressfrihet

Den 17 augusti publicerade Aftonbladets kultursida ett utfall av hatspekulationer mot Israel som saknar svenskt motstycke sedan tiden före andra världskriget.
Det kändes som om tomheten efter Segerstedt och Göteborgs Handels och Sjöfartstidning ekade mellan hatspalterna. Finns det ingen hållning, ingen etik, ingen historia längre i Aftonbladets korridorer och i huvudet på dem som tänker.
 
Hur kan en begåvad kulturredaktör, Linderborg, och en skicklig chefredaktör, Helin, släppa igenom en artikel som bygger på skrönor, spekulationer och förtal och som i flera avseenden använder samma teknik som det välkända antisemitiska hatalstret,  Sions Vises protokoll.
Där ritualmördar judarna barn för att dricka deras blod. I den påstått objektive journalisten Donald Boströms artikel, slaktar israeliska armén palestinska barn /ynglingar för att stjäla deras organ till försäljning. Aktuella ”New  Jerseyhärvan”, med många etnisiteter inblandade får, som alltid, klassiska antisemiter att peka ut judar (!) som främst ansvariga. Gärna med Sionsprotokollen som förebild för lögner och påhitt.

Klart att Aftonbladet, Åsa Linderborg och Boström har gjort bort sig. Vad gör man då?
”Höj rösten och gallskrik om något annat” blev försvarsstrategin. Ingen prövning av sakfrågan, ingen självkritik, i stället hoppar  Aftonbladet på den svenske ambassadören i Israel för att hon visat avsky för Aftonbladets lögner. Ambassadören skiljer tydligt på avsky och yttrandefrihet. Nästa angreppsoffer i AB:s ohederliga försvar av sin sjuka sak är Carl Bildt och UD. Hur kan man ha en ambassadör som har en åsikt? Bildt måste ingripa! Annars kommer Konstitutionsutskottet att få en anmälan.

Det tredje steget i dimridåtaktiken är att ta till Helle Klein som på ledarsidan både försvarar Boström, spär på israelhatet och fullföljer kritiken mot UD och Bildt.
Sorgligt, övermåttan sorgligt. Helle Kleins israelhat är väl känt, men det borde in te förminska kravet på normal etik och heder från en person i hennes position. Som präst kunde det vara läge för Klein att läsa och reflektera igen kring det där budordet om att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa.
Vi har säkert alla svårt med buden och sanningen, men när drivkraften bara är hat, blir lögnen lätt en metod.

Kom igen Helle Klein. Bättre kan du. Erkänn att du gått för långt. Det här handlar inte om yttrandefrihet. Det här är bara vanlig simpel antisemitism. Du distribuerar den!
Utskrift E-post
 
2009-08-18 13:00

31 Palestinier, varav flera civila och ett barn, dödades i helgen i Gaza av andra palestinier

I helgen deltog jag i en kristen israelkonferens i Luleå. Jag skall gärna återkomma till just begreppet ” kristen israelkonferens”, men händelserna i Gaza i helgen måste få prioritet.
Dels för att de sätter strålkastarna på det brutala politiska och religiösa våldet bland palestinierna i Gaza, men också för att det så tydligt illustrerar hur svenska medier inte har ”en enda strålkastare” över för att belysa  palestinskt våld.

Tänk er bara rubrikerna om Israeler skulle varit inblandade i en 11 årig palestinsk flickas och 30 andra palestiniers död, Inte nog med alla döda. Minst 160 personer skadades.
Israeliskt våld, oftast självförsvar, mäts förbluffande ensidigt i svenska medier med en annan måttstock än palestinskt.

Här handlade det om att en militant islamistisk grupp på torsdagen utropade Gaza som ett islamiskt Palestina. Hamas som också strävar efter ett islamiskt Palestina såg en konkurrent i några ännu radikalare religiösa extremister än sig själva och slog under fredagen ned upproret med vapen och död. Så har man gjort sedan Gaza överläts till palestinierna själva.

Vad gör svenska medier och Sveriges radios ekoredaktion av detta. Praktiskt taget ingenting.
Ekot skickar ut en korre som på måfå hittar några vattenledningar som palestinierna inte klarat av att få igång efter kriget i Gaza. Eller också drar man upp en gammal och utredd historia om påstådda krigsbrott av israelerna under kriget. Källorna är fortfarande tveksamma.
Ingen analys görs över orsaker som inte ger all skuld till Israel. Till exempel det faktum att
importstopp av vissa varor till Gaza kan ha att göra med att Hamas lägger beslag på allt som kan omvandlas till krigsmaterial, inklusive vattenfilter.

Hur länge skall svenska medier och svenska politiker fortsätta att låta lura sig av krigshetsande Hamas och korrupta PLO/Fatah. I dagarna går nya svenska biståndspengar till Palestina, trots att beläggen för korruption inom Fatah är ovedersägliga.
Sluta blunda Gunilla Karlsson. Stoppa biståndspengarna. Du behöver inte vara lika blind som Mona Sahlin.  Ett biståndsstopp kanske skulle få upp ögonen även på svenska medier om vad som verkligen pågår i Gaza.

Jag kommer tillbaka om ”kristen israelkonferens”.
Utskrift E-post
 
<< Första < FöregĂ„ende 1 2 3 NĂ€sta > Sista >>

Resultat 1 - 10 av 27
Regler för kommentering

Sök pÄ varldenidag.se