Världen idag

"Moralpaniken tog över på Timbro". Det var ett mina ”förslag” till rubriksättningen om tisdagens debatt på den liberala tankesmedjan när Medierna, medierådet och moralpaniken debatterades. Seminariet utlovade ett fränt upplägg med en av Sveriges vassaste komiker som inlendningstalare: Magnus Betnér. Trots de sedvanliga drifterna med frikyrklighet resulterade det i ingen moralpanik. Jag gillar dig, Magnus, men det känns som om skämt om Kalle Ankas våldsinverkan saknar sälta. Den som orsakade den verkliga moralpaniken bland nyliberalerna var egentligen kollegan Siewert. För en videoupptagning av seminariet, se här.

Moralpaniken har helt enkelt bytt ansikte, menade Siewert. Att den fortfarande präglas av överdrivna hotbilder, föreställningar av maktlösa individer, etcetera, etcetera, är tydligt. När han illustrerade detta med att visa upp Bevara äktenskapets välkända logga med texten ”mamma, pappa, barn” blev det knäpptyst bland de moraliskt frisinnade timbroiterna. Det nämligen att man faktiskt har en moral som i dagens samhälle orsakar moralpanik. Samhällsdebatten drabbas av moralpanik när man står upp för äktenskapet mellan en man och en kvinna (tunnelbanechaufförer vägrar köra). Likadant när man konstaterar att abort innebär att man släcker liv eller faktiskt vill diskutera kreationism.

Jag pratade med Dick Erixon efteråt och han delade mina reflektioner om att enn kollektivistisk massindividualism skapar en ny form av moralpanik. Man måste kunna diskutera frågor om samhälleliga företeelser, oavsett utgångspunkt, utan drabbas av panik och ogiltigförklara sin meningsmotståndare. Erixon skriver på sin blogg om seminariet.

Såg också att Svenska Dagbladets Sanna Rayman var där. Hennes ledarstick är intressant. Men hon missar en grej i sin slutkläm:

Medierådet skapades ur videovåldsdebattens svallvågor. Men mig veterligen har ingen krävt ett råd för att stävja ”hotet från kreationismen”. Så lite vettigare har vi kanske blivit, trots allt.

Jag kan tipsa om Europarådet, som år 2007 på fullt allvar menade att kreationism hotar demokratin (omnämnt i Raymans egen tidning, faktiskt). Och ivrigt påhejat av Humanisterna. Se där, lite mer exempel på nutida moralpanik.

Tidigare riksdagsledamoten Gustav Fridolin, numera journalist och författare till boken ”Blåsta”, skriver på debattplats i Expressen, Arbetslösa 20-åringar är nya underklassen:

Mitt i den fantastiska högkonjunkturen som följde 90-talskrisen så har fattig-Sverige gjort comeback. En kvarts miljon barn växer upp i fattigdom. Andelen 15-åringar som har svåra problem med oro, ängslan och ångest har tredubblats. Oron för familjens ekonomi och sin egen framtid pekas ut som de största enskilda orsakerna. Villkoren på arbetsmarknaden får unga att fundera på självmord.

Han hänvisar också till siffror från Folkhälsoinstitutet: 15 procent av arbetslösa kvinnor mellan 20 till 24 har försökt att ta sina liv, medan hälften av de jämnåriga killarna lider av självmordstankar. Det är detta som han menar exemplifierar 80-talisterna. Den generation som jag tillhör. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om allt bara blir bättre bara för att man får en anställning. Oron för ekonomin och framtiden kanske stillas, men som ekonomie doktor Anders Parment visade i en studie om 80-talisterna, ses arbetet som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet. Dessutom växer individualismen sig allt starkare. Förnuftstänkandet utmanas, det emotionella och immateriella vinner mark. Identitet, image och sociala nätverk styr agerande och konsumtion allt mer.

Detta kan beskrivas med ett ord: Hedonism. Lyckan och njutningen är det centrala målet. Och om lycka är meningen med livet, då är saker som självdisciplin och självuppoffring onda eller meningslösa. Vi lever helt enkelt i en fast-food generation. Vi vill få näring och tillfredsställelse nu. Vi fattar våra beslut baserade på hur det känns – val av arbete, flickvän, pojkvän, politiskt parti, kyrka, etc. Och när vi gör det, har vi till slut inget större mål i livet att leva för, än oss själva. Ett liv utan en större mening än en självcentrerad människa, för med sig en depression och ångest som inte botas med en heltidsanställning.

Saxat från DN På stans åsiktsmaskinen om hur ungdomsarbetlöshet INTE ska lösas:

Ungdomsarbetslösheten i Stockholm har ökat med 56 procent på ett år. Det är inte så konstigt. I alla fall inte om man läste intervjun med tre gymnasister i tidningen Stockholm City i måndags. Med sina mindre skarpsinta svar illustrerade ungdomarna ofrivilligt varför så få arbetsgivare vill anlita unga människor. ”Det läggs för mycket pengar på onödiga saker”, sa de. ”Exempelvis byggs det hela tiden nya gallerior vilket känns onödigt. De pengarna skulle ju kunna gå till jobb i stället.” Bra där, kids. Om man bara kan sätta stopp för alla andra företag också så kommer lågkonjunkturen snart att vara över. Vad lär de sig i skolan nu för tiden? Planekonomi?

Debatten om flickaborterna har blossat upp igen sedan Socialstyrelsens besked i veckan att ”fel” kön inte är något aborthinder. Känslovågorna i media gick höga när det uppdagades att en kvinna två gånger gjort abort sedan hon fått veta att det väntade barnet var en flicka. Debattören Bitte Assarmo skriver den 13 maj initierat om den dubbelmoral som präglat hela debatten, SvD, Kan man diskriminera cellklumpar ?

Det är märkligt vilken enastående dubbelmoral som präglar debatten om de könsbundna aborterna. Å ena sidan betraktas ofödda barn som livlösa tingestar - å andra sidan kan man könsdiskriminera dem. Men antingen är ett foster ett liv eller ej. Och är det inget liv är kan det heller inte könsdiskrimineras.

Assarmo tar även upp den uppenbara frågan om vad som händer med de pojkfoster som aborteras.

Sedan måste man ställa frågan om de ofödda pojkarna. Vem för deras talan? Den bistra sanningen är: Ingen. För den här debatten handlar inte om abort eller rätten till liv. Den handlar bara om könsdiskriminering.
Det som är mest förvånande är att så få verkar inse hur galet hela resonemanget är. Att vi inte kan få till stånd en enda liten ynka debatt i det här landet om aborternas vara eller icke vara utan att det blir en diskussion om fascism och fanatism.

Debatten är verkligen infekterad när man inte ens kan komma med sakliga motargument utan att stämplas som mörkermän. I skrivande stund får jag även reda på att Feministiskt Initiativ går till val i Europavalet på att göra abort till en mänsklig rättighet och att "Påven ska bort från politiken". En rättighet att avliva en människa? Det uppochned vända "i":et i FI visar hur uppochner den Schymanska världen egentligen är. Jag visste heller inte ens att påven planerade bli europaparlamentariker.

Expressens Ann-Charlotte Marteus gör samtidigt en absurd jämförelse då hon liknar störtloppsåkares och storrökares rätt att riskera SIN hälsa med det faktum att abort innebär att man släcker en ANNAN människas liv. ”Bara – för att”

Tack Johan för tipset!

I konstens namn verkar för övrigt Gertrud Sandqvist, professor vid Konsthögskolan i Malmö, tycka att terrorism är konst. Amaltheamannen, som tillsammans med två andra ungdomar, utförde ett bombattentat i Malmös hamn där en person dödades, hamnar i ett vernissage i Folkets park i Malmö.

I en intervju med Kulturnyheterna säger Anna Odell att det måste finnas en frihet för konsten gentemot lagen. Det är alltså okej för alla att bryta mot lagen, så länge det sker i konstens namn. Vad är då för skillnad på de terrorister som flög 2 flygplan in i World Trade Center i New York. Det skedde i Allahs namn. Likadant med tunnelbaneattentaten i London år 2005. Nej, vänta! Om vi säger att det hela skedde i konstens namn, då är det väl helt okej, eller?

Uppdaterat: Per Gudmundson vänder på perspektiven mot Konstfack nu när det har uppdagats att Anna Odell verkligen levt ett liv kantat av psykisk sjukdom:

Genusperspektivet är en totalitär världsbild, som utan argumentation sätter sig över alla andra synsätt. Så kan man kort beskriva trenden i den svenska genushysterin som fått genomslag på flera områden i samhället, inte minst på akademiska institutioner.  Men det finns undantag. Tanja Bergkvist, filosofie doktor i matematik vid Stockholms universitet, är en av de akademiker som ser igenom dimridåerna. I ett antal debattartiklar har hon klargjort inkonsekvensen i genusperspektivet. Världen idag har även uppmärksammat henne (här, här och här) Svenska Nyhetsbyråns Anna Rennéus Guthrie har intervjuat Bergkvist om varför ”Hon är trött på genushysterin”, i Borås tidning.

– Problemet är att genusvetarna vill pådyvla sin forskning, sina teorier och de tvivelaktiga resultaten på alla andra vetenskapsområden, utan att de besitter ämneskunskaper inom de områden de vill in och påverka.

Bergkvist fortsätter tala om inkonsekvensen hos genusvetare:

Men då de hävdar att kön är en social konstruktion kan de ju inte veta om en man verkligen identifierar sig som en man. När de då förespråkar jämnt fördelad talartid i klassrummet baserat på biologiskt kön så är de i mina ögon inte konsekventa.
- Dessutom är det hyckleri att deras egna institutioner har så låg andel män anställda, 0–30 procent av de anställda på genusvetenskapliga institutioner är män och 70–100 procent är kvinnor. Man kan ju börja med att sopa rent framför sin egen dörr.

Tanja Bergkvist tar också upp faran i att tillämpa genusperspektivet i förskolan, vilket gör att förskollärare fokuserar mer på att uppfylla genuskraven istället för att se till varje enskilt barns behov.

- Det farliga är ju när det blir en massa tvingande beslut – som i förskolan, när den får statliga direktiv. Man kan inte sudda ut allt som funnits, barnen kommer att komma ut i en verklighet som inte ser ut som i förskolan. Och ofta vill genusvetarna bara byta en stereotyp mot en annan – istället för att sjunga ”bonden har en fru…” så ska man då sjunga ”bonden har en man…”.
Genusvetarna vill också könsavkoda allt material, när de flesta flickor leker med dockor så ska man uppmuntra pojkarna att också leka med dockorna och gör de inte det så ska flickorna inte heller få leka med dem.

I en artikel refererar jag till talet från den vice justitieministern för den sudanesiska regimen, som har 100 000-tals liv på sitt samvete på grund av folkmordet i Darfur.

Vad sa de andra då?

Flertalet representanter från arabländerna fortsatte under konferensen i samma anda som Mahmoud Amadinejad. Från Syriens utrikesminister, Faysal Mekdad, hördes även fördömanden av kritik av Islam.

- Skändandet av Islam har nått oacceptabla nivåer den senaste tiden. Det måste förkastas och stoppas. Vi kan inte heller slå blindögat mot judaiseringen av Israel, vilket kan komma att leda till etnisk rensning, sa Faysal Mekdad.

Pakistans utrikesminister Nawabzada Malik Amad Khan ansåg att en av de mest ”försåtliga former av nutida rasism var skändandet av religioner, i synnerhet islamofobi”.

Vitryssland påstod att ”det inte finns någon etniska, rasgrundade eller religiösa språkkonflikter i vårt land”.

Saudi Arabien påstod att ”Sharia betonar jämlikhet oavsett kön eller ras”. Tillsammans med Arabförbundet hänvisade man också till Durban I:s utpekande av Israel som förtryckarstat.

Kuba påstod att rasism är ”mest utvecklat i industrialiserade länder”.

Nordkorea fördömde ”japansk kolonialism” och anklagade Japan för diskriminering mot koreaner.

Turkiet förnekade också det armeniska folkmordet 1915.

Man kan ju undra varför FN tillåter sådana uppenbara lögner få äga rum på deras möten. Under torsdagen och fredagen, som avslutade konferensen, var det dags för de olika människorättsorganisationer att ge sina tal. Men så fort förtryck i Iran, Sudan eller Kina nämndes vid namn protesterade någon av de angivna länder. Värst var Irans representant som nu ville att inga namn på länder skulle nämnas i de olika talen (!!). Ja visst, så länge det inte handlar om Israel så klart. Dessutom korrigerade man ordföranden som råkade säga ”Iran” och inte den ”Islamiska republiken Iran”.

Här finns också ett youtube-klipp när en av Amadinejads anhängare som skriker ”Zio-Nazi” åt Nobelfredspristagare Elie Wiesel under FN-konferensen.

Menar FN allvar med sitt arbete, måste man ta i tu med detta.

Veckan har gått fort och Durban II håller på att avrundas. De flesta journalister har redan åkt hem då det mesta av nyhetsvärde redan har avhandlats. Sidoaktiviteterna har avlöst varandra med täta mellanrum. Igår pågick en UN Watchs alternativa konferens mot rasism, diskriminering och förföljelse. Tyvärr kunde jag inte närvara eftersom onsdagen ägnades åt artikelskrivande och bevakning av talen i FN-byggnaden. Jag träffade dock riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) som var i Schweiz för att medverka i en minneskonferens för Evian-konferensen 1938 (då världens länder hade chansen att rädda judarna men sa att de ”inte hade plats” och ignorerade varningssignalerna). Han deltog även på onsdagens alternativa konferens, som han beskrev som mycket intressant.

En av talarna på denna konferens var Fader Patrick Desbois, chefen kommissionen för judiska relationer åt den franska biskopskonferensen, som i sex års tid intervjuat överlevande från mördandet av 1,5 miljoner judar i Ukraina. Han medverkade även på ett seminarium om antisemitism som jag skriver om i fredagstidningen. Desbois sa många intressanta saker, men som av olika anledningar inte kunde få plats i papperstidningen. Däremot är det väl värt att blogga om. Bland annat var hans kritik av Förintelseförnekare inte nådig:

- Varje Förintelseförnekare, alltifrån den där Williamson, som låtsas komma från min kyrka, [och vidare,] är Himmlers och Hitlers söner.

Det ärord och inga visor.

En annan mycket intressant röst var den iranske människorättskämpen Ahmad Batebi, som blev känd hela världen när ett foto på honom, hållandes en blodig t-shirt, prydde omslaget av The Economist sommaren 1999 (efter publikationen arresterades han och dömdes till döden för att ha ”skapat gatuuppror”, men lyckades fly i samband med ett sjukhusbesök efter flera år av fängelsevistelse och tortyr). Han deltog i ett pressmöte som gavs som ett ”svar” till Mahmoud Amadinejad tal.

- Förintandet av Israel är inte det iranska folkets budskap. Vi vill ha fred, sa denne frontfigur för Irans student och proteströrelse.

Trots applåderna från anhängare, däribland arabstaternas medier, på FN-konferensen kan man klart konstatera att Irans president inte representerar sitt folk.

Att FN hänger sig åt en mjäkig form av diplomati är uppenbart. I generalsekreteraren Ban Ki-Moons eller människorättskommissionären Navi Pillays ”beklagande” efter Ahmadinejads tal fanns det inget som konstaterade att det handlade om ren och skär antisemitism. Bara att uttalandet inte passade den plattformen och att forumet inte var en plats för politiska utspel eller hets. Vilken plattform skulle uttalandet då passa på? Jag har ett förslag: Nürenburg.

På löpsedlarna i Genève stod det på tisdagen om den iranske presidenten: ”Varför leker han med elden?”. På ett seminarium som arrangerades av en människorättsorganisation beskrev den amerikanske författaren och kolumnisten Shelby Steel det hela som ”Bad faith” - dålig tilltro.

På grund av sin brist på utveckling, skjuter man problemet på en utomstående kraft. I fallet med Mellanöstern, är judarna syndabocken. Istället för att ta i tu med sin egen brist på modernisering och utveckling i de omkringliggande länderna, blir judarna skurkarna. Det är att skjuta problemet bort från sig själv. Hela Durban II-processen jämfördes därefter med samma ”bad faith” - istället för att verkligen ta i tu med bristerna i sina egna länder som lider av underutveckling, skyller man på rasism. Visst, rasism är ett verkligt problem, konstaterade Shelby Steel, men vad som egentligen krävs är kulturell förvandling annars stannar man kvar i samma hjulspår.

Samma fråga som löpsedlarna ställde om Ahmadinejad, går att ställa om FN: Varför leker FN med elden? Juridikprofessorn och politiske kommentatorn Allan Dershowitz beskrev på samma seminarium hur FN lider av en sorts politisk korrekt allsidighet – alla parter har lika fel. Allt ska balanseras. Om Sudan ska uteslutas ur FN, måste Israel också uteslutas. Allt medan FN leker med elden.