Världen idag

”Troende tror men inte på forskare”. Det menar en ny studie från föreningen Vetenskap och allmänhet, som vi skrev om i fredagens tidning. Så svart-vit kan man däremot inte riktigt vara om kategorin troende. I studien delar man nämligen upp troende i de som tror på en personlig gud, de som tror på någon slags ande eller livskraft, eller att gud är något inom varje människa. Sedan har man kategorier för dem som är osäkra på vad de tror på, och de som säger att de inte tror alls (vilket inte stämmer då alla tror eller har en form av livsåskådning).

Det är skillnad på tro och tro helt enkelt. Och vad man tror på får konsekvenser. Tror man på en opersonlig ande eller livskraft som alltings utgångspunkt, finns det ingen grund för vetenskap då allt påverkas godtyckligt. Det finns inget grund för att vara säker på någonting. Tror man på den konventionella vetenskapen, som behandlar materia, finns det ingen grund för moral, medvetande, syfte, kärlek, etc. Tror man att gud är något inom varje människa finns det ingen absolut grund för sanning, då sanningen måste finnas utanför människan. Är gud något inom varje människa finns det nämligen alltid olika definitioner för vad gud är, beroende på vem du pratar med. Men en personlig gud ger grund för syfte, moral, medvetande och vetenskap. Den kristne Guden är rationell och pålitlig, därmed behöver man inte vara osäker på hans skapelse utan kan dra logiska slutsatser om den.
 

Går då vetenskap och tro ihop? Det är intressant att notera att Vetenskap och allmänhets studie (som kan hittas här) visar att hela sju av tio av dem som tror på en personlig gud (den kategori som kristna hamnar i) menar att tro och vetenskap är förenliga. Är detta då en rationell ståndpunkt blir nästa fråga. På sin hemsida räknar den kristne kemiprofessorn Henry F. Schaefer upp ett antal kända vetenskapsmän, både döda och levande, som ansåg/anser det:

Deceased:
Francis Bacon
Johannes Kepler
Blaise Pascal
Isaac Newton
Michael Faraday
James Clerk Maxwell
William Henry Perkin
George Stokes
Lord Kelvin
J. J. Thomson
Charles Coulson

Living:
Norman March
Robert Griffiths
Richard Bube
Donald Page
Allan Sandage
David Cole
Francis Collins
John Polkinghorne
S. William Pelletier
Andrew Bocarsly
James Tour

De flesta medier betonade problemen med utvecklingen. SVT talade om "internationell kris" och en reporter menade att "många känner sig villrådiga" eftersom det fanns "trygghet och ro i kalla kriget".

Dagens Nyheter varnade att de som flydde från öst förlorade "trygghet och gemenskap".
Vad säger det om Sverige? Våra ledare fördömde inte en diktatur som riktade kulsprutorna mot barn och journalister och debattörer förmådde inte jubla när folket välte betongmurarna.

Johan Norberg i Metro om hur det officiella Sverige reagerade när Berlinmuren föll den 9 november 1989.

Att vi hade ett kommunistiskt grannland som fängslade sina medborgare bakom betong, taggtråd och trampminor, där gränsvakter belönades när de sköt ihjäl de som försökte fly, verkade inte ens vara värt ett höjt ögonbryn för den svenska staten.

Norberg påpekar att vid sitt besök i Östtyskland, år 1984, nämnde Olof Palme inte Berlinmuren eller förtrycket med ett ord. Istället talade han om "vänskap" och "förtroende" mellan Sverige och diktaturerna. De östtyskar som längtade efter frihet övergavs. ”Palme prioriterade stabiliteten och sin egen popularitet i öst framför deras mest grundläggande rättigheter,” skriver Norberg. När USA:s president Ronald Reagan krävde att muren skulle rivas beskrevs han som dum, extrem eller ointressant.

Den ensidiga kritiken av barriären på Västbanken, som håller borta terrorister (men som självklart också gör det svårt för andra), blir bara löjlig med tanke på detta.

Fred i Mellanöstern skriver att Yassir Arafat stödde Berlinmuren.

- Sverige exporterar terrorism. Dessa människor är inte somalier, de är svenska medborgare. På samma sätt som vi skulle se det som problematiskt om Pakistan skickade terrorister hit för att spränga saker, måste vi – speciellt UD – se det som problematiskt om Sverige skickade ut terrorister till andra länder, säger Maajid Nawas.

Detta kommer också att få konsekvenser i Sverige, menar han – när veteranerna återvänder kommer de att sprida sin ideologi och till och med uppmuntra till krig i Sverige.

För att få bukt med islamismen måste det civila samhället motarbeta detta. Tendensen i väst att passivt tillåta islamister att ägna sig åt sin ideologi, så länge det sker inom lagens ramar, är inget annat än ”omvänd rasism”. Man anser att intoleransen tillhör deras kultur och att civiliserade normer inte gäller för dem, menar Nawas.

Världen idag har försökt spegla vad som händer i Rinkeby, då ett 20-tal ungdomar därifrån har rest till Somalia, för att gå med i al-Shabab. Bland annat har ungdomsledare hotats och unga tjejer hindras från att gå på fester. Även den somaliska regeringen har skickat en delegation till Rinkeby och andra platser i Sverige för att varna för al-Shabab-rekryteringen. Vad säger då de religiösa ledarna? Ledaren för Islamiska kulturcentret i Rinkeby, som förestår moskén dit många svensk-somalier går, har inte varit anträffbar för kommentar. Men i en med intervju SR International säger ordföranden Abdi Gibaar Khalid att de inte har något ansvar (!):

- Vi har inte med den saken att göra. Nej, det är en personlig grej, alla som kommer hit ser vi som individer, vi diskuterar inte deras tro och vad de tror. Det gör vi inte, säger Abdi Gibaar Khalid.

Oavsett om det handlar om skola, familj, församling, arbetsplats eller förening, har vi alla ett ansvar för våra medmänniskors väl och ve. Hoppas att Islamiska kulturcentret har tänkt om.

Torbjörn Tännsjö, som tycker att världen blir en bättre plats om färre människor med Downs syndrom, dyslexi, färgblindhet och ”andra svagheter” födds, ska tala på Svenska barnmorskeförbundets konferens nästa vecka. Helt galet, enligt Maria Andersson, ordförande för De handikappades riksförbund.

Tvär kontrast till hur Bibeln beskriver de hebreiska hjälpkvinnorna Siphra och Pua under fångenskapen i Egypten. Då befallde farao att alla barn som var judiska skulle dödas. ”Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiska konungen hade befallt dem utan lät barnen leva.” 2 Mos 1:17. Tänk om man kunde lära sig mer av historien när det gäller skapandet av det "perfekta" samhället.

En av våra nätkommentarer skriver att med anledning av inbjudaren Ingela Wiklunds, ordföranden för Barnmorskeförbundet, motivering borde man bjuda in den katolske biskopen eller Ja till livet nästa gång. Hon säger att om ”man ska kunna påverka det som händer i samhället i någon riktning måste man våga tala med dem som man inte är överens med”. Men då måste man väl också kunna lyssna in dem som hävdar motsatsen till Tännsjös teser. Jag är säker på att Anders Arborelius, Gunilla Gomér och Johan Lundell skulle ställa upp när som helst.

När man läser Aftonbladets intervju med Tännsjö häromveckan får man intrycket att farhågor för och ifrågasättande av fosterdiagnostik utgör motstånd till det jämlika samhället. Samma resonemang finns när man förespråkar stamcellsforskning. Vetenskapen banar vägen till Utopia, därför bör man tillåta den att driva på, är budskapet. Ett sådant resonemang är skrämmande. När jag träffade den amerikanske läkaren Michael Egnor häromåret berättade han att samma argument användes av läkarna som experimenterade i koncentrationslägren. Företrädare för Claphaminstitutet skriver liknande i en debattartikel.

Frågan är nu vad Barnmorskeförbundet ämnar göra.

Men det är inte bara positivt att fler söker hjälp. Per Bergman, terapeut i Svenska föreningen för kbt, menar att det finns en risk att människor har en övertro på terapi.
– Man ska inte se terapi som lösningen på alla olyckor och händelser i livet. Terapi är inte vägen till lycka, den är till för dem som har problem som verkligen hindrar dem i livet.
I många fall söker människor det som borde finnas i vanliga vänskapsrelationer.
– Livet är många gånger för stressigt idag. Vi har inte tid för reflektion och för att verkligen prata med varandra.

Jag påminns om ett föredrag av den kristne tänkaren Os Guinness, ”Survival of the fastest: Living sanely when life is fired point blank” (Sv. De snabbas överlevnad: Att leva vid sina sinnens fulla bruk när livet skjuts rakt på sak). Föredraget kan verka segt för en del, men är väldigt upplysande om vår tids besatthet av fart, känsla, jäkt, intensitet, upplevelser, etc. Vi tror att vi hinner med mer när världen blir alltmer modern, men faktum är att ju snabbare allt måste gå, desto mindre tid får vi att verkligen tänka igenom livet. All distraktion – tv, musik, film, internet, etc - hindrar oss från att verkligen tänka igenom saker och ting själva. Vi har också tusentals extraaktiviteter nuförtiden – man bokar upp sig på gymets alla yogaklasser, i hopp om att bli av med stressen. Samtidigt blir vi stressade av att försöka hinna med alla klasser. Det är en ond cirkel av aktivitetskonsumtion.

Reflektion har nästan blivit ett skällsord. Istället styr den senaste trenden eller opinionsmätningen min övertygelse. Helst ska åsikten ha en snygg slogan som gör att man verkligen kommer ihåg den – ”kräv inte att jag ska hinna sätta mig in i något när min favorit tv-serie går på tv”, kan svaret annars bli.

Jag är ingen terapeut, men det bästa rådet jag kan tänka på är helt enkelt att stänga av distraktionerna.

Undersökningen är beställd med anledning av ett inslag om den så kallade Sanningsrörelsen, en konspirationsteoretisk rörelse. 

Tecken på okunnighet och/eller sekteristisk USA-hat? Det påminner mig i alla fall om detta videoklipp. Enjoy!

Mitt förhållande till organisationen Greenpeace har varit skiftande och varierande. Jag har ansett att deras passionerade engagemang för miljö har varit beundransvärt. Men jag har också känt mig främmande för sätten som deras engagemang tar sig uttryck på. Inte sällan har jag tyckt att organisationen tangerar lagens gränser. Efter veckans infantila påhitt då man tippade 18 ton brunkol, som körts från Tyskland, framför regeringskansliet i Stockholm är det dock nog, Brunkol ska få Reinfeldt att stoppa Vattenfall:

Vem ska städa upp efter er?
- Det här är en gåva till regeringskansliet. Det får de ta ansvar för på samma sätt som de måste ansvara för det Vattenfall gör. Jag har hört att polisen funderar på att kontakta gatukontoret så att de ska komma och ta bort det.

Du tycker inte att ni själva kanske borde ta bort kolet?
- Jag vet inte hur det blir. För tillfället har vi överlämnat det till den svenska regeringen.

Stockholmspolisen betecknar händelsen som en olaga demonstration och bekräftar att man har rekvirerat personal från gatukontoret för att transportera bort kolet. Lastbilsföraren hörs också av polisen.

I söndagens DN skrev förre ärkebiskopen KG Hammar att den ändrade äktenskapsdefinitionen beror på en förskjutning från ”fortplantning och arv till kärlek och ömsesidighet” och därför ”måste förr eller senare könsfrågan bli underordnad”. Johan Lundberg på Axess-bloggen kommenterar intressant:

Tanken om den ömsesidiga åtrån som riktningsgivare för vårt agerande inom kärlekens, erotikens och sexualitetens domäner är naturligtvis kopplad till den moderna individens födelse i slutet av 1700-talet, och till uppkomsten av det kapitalistiska samhället och den uppluckring av en fast värdehierarki som följt i dess fotspår. Den ömsesidiga åtrån innebär nämligen att individen inte är underkastad något annat regelverk än det som han eller hon skapar själv, och gärna då på basis av just sina egna känslor. De som pläderar för att Ibsens olyckligt gifta män och hustrur borde stanna i sina äktenskap med hänsyn till andra värden än det egna självförverkligandet, framstår som den nya tidens moraliska haverister.

Argumenterar man för att den ömsesidiga åtrån styr allt, eller att ”störst av allt är kärleken”, riskerar kyrkliga företrädare att gifta sig med tidsandan. Konsekvensen blir som Goethe påvisar, att man då snart lär bli änka.

Det har blivit ett oerhört pådrag efter journalisten och författaren Hillevi Wahls Metrokrönika på onsdagen. På sin blogg återger hon både positiva och negativa kommentarer efter att ha velat ge en annan vinkel på ungdomsarbetslösheten:

Vet curlingbarnen i dag ens vad det innebär att jobba? De småföretagare jag känner kan berätta de mest horribla historier. Om unga som tror att de gör arbetsgivaren en tjänst när de kommer in och jobbar. Då har chefen fått förklara att "Nej, det här är ett arbete. Du utför ett arbete för mig och för det får du betalt. Punkt slut."[...] En kille som begärde ledigt för att vara med på festivalvecka fick ett vänligt men bestämt avslag på sin ledighetsansökan: "Nej, tyvärr kan jag inte ge dig ledigt då, för då har vi som allra mest att göra i butiken. Inte ens jag kan ta ledigt." Tror ni killen kom? Nej, han sjukskrev sig, och tog ledigt i alla fall. Det hände gång på gång.
 

Syftet är inte att dra alla över en kam, utan Wahl vägrar se de unga som offer.
 

Självklart finns det ungdomar som på grund av olika omständigheter inte har möjlighet att jobba. Det finns också många som verkligen ligger i men ändå inte lyckas få ett jobb. Men de andra, de som Hillevi Wahl illustrerar med verkliga exempel, har enligt ekonomie doktorn, Anders Parment, som har forskat om 80-talister på arbetsmarknaden, satt som högsta mål att ha kul på jobbet. Kvaliteterna för att få ett jobb har också förändrats: Kreativitet slår noggrannhet, att vara trevlig slår att vara flitig.
Att ha roligt när man arbetar är viktigt. Men inte allt. Förre överläkaren på St. Görans psykakut, David Eberhard beskriver träffande vad detta kan bero på:

- Har man blivit itutad från början att man ska vara konstant lycklig, blir olycka ett onaturligt tillstånd. När en person då inte kan lösa ett problem längre så reagerar man med förvirring. Det finns en förväntan att samhället ska ta hand om allt, säger David Eberhard.

Det hela går tillbaka till uppfostran. Föräldrar behöver sätta krav, gränser och ge tydliga normer för vad som är rätt beteende. Det är ingen garanti från dåliga val görs senare i livet, men det minskar i alla fall risken och ger barnet bättre förutsättningar.
 

Jag tänker på flera av mina invandrarvänner. De arbetar som städare, vårdare, etc. Arbeten som kanske inte uppfattas som roligt och som många svenska ungdomar förmodligen inte skulle vilja ta. Tänk om många av dem kunde smittas av den driftigheten.

I två program av Verkligheten har P3:s dokumentärredaktion synat svenska kristna biståndsorganisationer. Den gemensamma nämnaren är att det handlar om organisationer som driver Sidastödda projekt vid sidan om evangelisation. ”Det moderna korståget”, enligt Verkligheten och ”du är med och betalar”. I den första, som tar sig an bibelöversättning, intervjuar man företrädare för Folk och språk. I den senare handlar det om Trosgnistans arbete. Jag börjar vädra antydan på en serie.

[Uppdaterat: Vi skriver om påhoppet här]
 

Förutom påståenden om Sidapengar till ”healing” av hiv- och aidssjuka och bibelöversättning för ”förkristning”, läser P3 Lausannedeklarationen som Dan Brown läser Bibeln. Man ger sken av att det är hemligt dokument när egentligen tusentals kristna i Sverige går till kyrkor som använder sig av Lausannedeklarationen. Besök gärna någon av dem. Det kan bredda perspektiven och tillföra andra idéer än de som ryms innanför en alltför strömlinjeformad radiokanal. Musiklivet där kan också vara något för P3.

Man kanske även inser att kyrkor och kristna organisationer utgör unika aktörer när det gäller hjälp till behövande och nödställda. Till exempel är Skandinaviska barnmissionen först på plats i det tyfondrabbade Manila.

Sida har själv kommenterat inslaget om bibelöversättning på sin hemsida:

Sida har tidigare haft dialog med SMR när det gäller gränsdragning mellan evangelisation och bistånd. Det var en av anledningarna att bidraget drogs ner senast.
- Det är viktigt att komma ihåg är att absoluta huvuddelen av biståndsverksamheten genom enskilda organisationer är mycket bra, når fattiga människor och bidrar till en positiv utveckling, säger Lena Ingelstam.

Och när det gäller Trosgnistan finns det inga misstankar om att obehöriga metoder använts för att arbeta mot hiv för svenska biståndsmedel.

- Många gånger är kyrkorna de enda aktörerna i avlägsna landsändar och där har de kristna organisationerna bra nätverk att nå de allra fattigaste och mest utsatta grupperna i samhällena. Det innebär inte att de får bedriva exempelvis evangelisation för Sida-medel säger Lena Ingelstam.

Granskning är bra och kristet arbete ska tåla genomlysning. Men jag antar att Verkligheten hellre vill ha genusprojekt och andra ideologiskt styrda arbeten i tredje världen. Vad mer kan vänta sig från en redaktion som verkar tycka att reportage om telefonsex som terapi och sexcharter är värt att lägga licenspengar på. Och du är med och betalar.