Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
2 Timoteusbrevet 4:7

Världen idag

Nästa gång har vi kanske inte samma tur.

Gästkrönika · Publicerad 00:01, 9 jan 2017

2017 börjar på samma sätt som 2016 slutade – med ett blodigt terrorattentat signerat IS och med syfte att slå mot allt som inte är sharia. Denna gång var det Istanbul som drabbades och 39 människor miste livet.

Samtidigt bagatelliseras terrorn av många i Sverige. Måndagen 2 januari gjorde Expressens Lars Lindström en jämförelse mellan terror och trafikolyckor, och konstaterade att medan enbart 180 människor dött genom terrordåd i Europa 2016 så miste 26 000 livet i trafiken.

Jämförelsen är så absurd att det ter sig märkligt att någon enda tidningsmakare skulle publicera en sådan artikel. Men så skedde, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Omdömena om Lindströms förmåga att se verkligheten var inte nådiga på Facebook och andra sociala medier, och kritiken är helt berättigad.

Det enda som möjligen – möjligen – skulle kunna rättfärdiga en dylik jämförelse är nämligen om varenda trafikolycka i hela Europa skedde med ont uppsåt. Vilket inte är fallet.

Så vad ska då denna trivialisering av terrorhotet tjäna till? Medan syftet sannolikt är att skapa någon form av ”balans” av modellen, ”Titta här så liten risk du löper för att bli utsatt för terror, det är mycket farligare att köra bil!”, så blir resultatet närmast det omvända. Alla förstår att det är en enorm skillnad på att utsättas för dödligt våld, triggat av hat, och att krocka med bilen, även om krocken får dödlig utgång, varför en text på detta tema blir direkt kränkande för läsaren.

Dessutom måste vi inse att människor faktiskt har rätt – och i viss mån faktiskt gör rätt i – att oroa sig för terrorhotet. Att, som många skribenter och även politiker gör, envisas med att påstå att terrorn är marginell och nästan obetydlig, är att förlöjliga och förminska människor på ett sätt som endast leder till polarisering och förakt för journalister och politiker.

Ännu tydligare blir det när man betänker hur mycket oro som normalt förmedlas i svenska medier. Oro för miljön och klimatet, för Putin och Trump, för högerextremism och – i viss mån – vänsterextremism, för kristen populism och för manschauvinism. Då är det helt i sin ordning att oroa sig – det är närmast obligatoriskt.

Den som oroar sig för att besöka en julmarknad eller en hårdrocksspelning av rädsla för att en IS-anknuten jihadist ska slå till, riskerar i stället att framställas som överkänslig och obalanserad. Det förutsätts dessutom ofta att människor som oroar sig för terrorn – och som tar verbal strid mot den våldsbejakande islamism som utbreder sig – har en underliggande agenda och egentligen är muslimhatare.

Hur vi har hamnat i en situation där det är tabubelagt att kritisera den islamistiska ideologin på samma sätt som vi kritiserar andra totalitära och våldsbejakande ideologier, är svårt att begripa. Men det är där vi befinner oss. Och det är därifrån vi måste klättra upp igen.

Redan 2010 drabbades Stockholm av ett terrordåd. Endast terroristens egen klantighet skonade dussintals människors liv. Nästa gång har vi kanske inte samma tur. Och då är det oerhört viktigt att medborgarna vet att både politikerna och den tredje statsmakten står på demokratins sida.

Så vad ska då denna trivialisering av terrorhotet tjäna till? Medan syftet sannolikt är att skapa någon form av ”balans” [...] så blir resultatet närmast det omvända.

Läkare: Ge aborterade barn vård

Sena aborter. Att underlåta att ge smärtlindring eller palliativ vård till ett foster som överlever en sen abort efter vecka 22 borde anses som ett brott mot...

När extremismen kidnappade Sverige

Ledare 68-vänsterns inflytande Många har den gångna sommaren diskuterat Johan Sundéens bok 68-kyrkan, som beskriver hur en radikal vänsterpolitisk agenda för 50 år sedan tog över...