Herren ger styrka åt sitt folk, Herren välsignar sitt folk med frid.
Psaltaren 29:11

Världen idag

Jag vill identifiera mitt livs svarta hål, och jag vill hålla mig därifrån.

Gästkrönika · Publicerad 00:00, 12 jan 2018

Min höst, den som just passerat, var intensiv på alla sätt. Förutom stora utmaningar på mitt arbete trillade skrivaruppdrag av olika slag in i en takt jag inte var beredd på. Vi flyttade, lade golv, spikade upp väggar, lärde känna varje vrå på Ikea, och när julledigheten kom var jag matt i varje cell.

Så jag sov. Och jag läste. Och jag insåg hur starkt livet glimrar när det är just det man gör – lever.

När man inte bara springer från ett uppdrag till ett annat. När man inte bara jagar bockar framför en rad på att-göra-listan. När man kan ta en eftermiddag till att bara sitta och läsa en bra bok eller spela lite kort med barnen.

Det får mig att tänka på filmen som kom för ett par år sedan, som jag tyckte så mycket om. Man ger sig ut i rymden för att hitta alternativa planeter och ju närmare de svarta hålen som astronauterna kommer, desto snabbare går tiden. Hemma på jorden passerar många år under vad som där uppe kändes som några få minuter. Barnens uppväxt försvann i en blinkning, och pappan missade allt.

Jag försöker skriva några rader om att skruva ner tempot på livet, och runt ett sådant ämne kryllar det av diken. I en text som denna kan jag hitta ursäkter att bli en soffpotatis med fläckar av dilldip på mjukisbyxorna. Jag kan också slå bakut och börja producera ännu mer för att visa att jag minsann inte börjar tackla av.

Men i en av de böcker jag läste under julledigheten citerades några visa ord av den kinesiska författaren Lin Yutang: ”Vid sidan av den ädla konsten att få saker gjorda, finns den ädlare konsten att lämna saker ogjorda.”

Ibland kanske dammråttorna kan få ligga kvar där och pryda hemmet med lite liv. Jag vill inte bli lat. Men jag vill identifiera mitt livs svarta hål, och jag vill hålla mig därifrån.

Interstellar, så hette filmen. Platsen mellan stjärnorna, tror jag att det betyder. Platsen mellan det som betyder något, platsen där tiden bara går.

Vi presterar ständigt, vi producerar jämt, vi jobbar eller tränar eller predikar eller städar eller instagrammar – och åren försvinner i en blinkning. Vårt ständiga producerande är ett svart hål som suger åt sig all vår tid – även den tid som bara var menad att levas. Den tid då vi skulle sitta där på golvet och skratta med våra barn. Den tid då vi skulle sitta bakåtlutade i fåtöljen och känna hur livet pulserade i våra ådror.

Vi behöver vara visa år 2018, för tiden är obändbar. Den går, även när vi inte märker det. Varje ja är ett annat nej, och jag tror vi behöver tänka på det när vi gör våra val.

Vad är det vi säger nej till, om vi säger ja till detta? Jag vill skriva den här boken, men vilka timmar är det jag ska ta? Är det barnens? Är det sömnens? Vem får mitt nej, när detta får mitt ja?

Jag sysslar inte med nyårslöften, men i julledighetens vila landade jag precis här. Det finns timmar som bara ska levas. Det finns timmar då vi inte ska producera något; inga texter ska skrivas, inga golv ska städas, inga mejl ska besvaras.

Att hantera de timmarna vist, det är vägen mellan lättjans och arbetsnarkomanins djupa diken. Vägen finns. Sanningen finns. Och Livet år 2018 – det glimrar.

Varje ja är ett annat nej, och jag tror vi behöver tänka på det när vi gör våra val.

Gud är en förbunds-Gud

Ledare Tumma inte på äktenskapet I morgon är det midsommarafton. I Sverige är det en dag med många och starka traditioner, med alltifrån midsommarstång och blomsterkrans till...

Ny podd från EFK-ledare

Premiär. En ny podd har sett dagens ljus. Det är EFK:s två nyvalda ledare LinalieNewman och Ingemar Forss som tillsammans gör podden Ett missionellt liv, och...