Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Intressant förskjutning från en stark kollektivism till en närmast extrem individualism.

Gästkrönika · Publicerad 00:00, 15 nov 2017

Det har alltid funnits en diskussion om hur ondskan ska bekämpas: På ett individuellt plan eller som övergripande träldomsstrukturer?

I mitten av 70-talet började västerlänningen ana den kusliga sanningen: Festen är över! Oljekrisen blev den stora symbolen för en ny pessimism. Samtidigt förlorade USA Vietnamkriget.

Just de här åren började intresset stiga för filmer om det övernaturliga. Den stora filmen i genren var "Exorcisten". Den handlade om en liten flicka som hade lekt med spådom. Max von Sydow spelade den gamle prästen som fick det svåra uppdraget att genomföra exorcismen. Det var en hård kamp med många liter grönt slem som vällde upp ur flickan.

Den här filmen kom ungefär samtidigt som den stora drömmen om världens snabba förändring mot rättvisa och demokrati började säcka ihop. Ondskan hade de senaste åren identifierats med den västerländska materialismen, men nu började man flytta fokus från det globala perspektivet till den långa resan – till "mitt inre jag".

Studenterna från 1968 års kårhusockupation började gå i terapi och leta efter sina inre krafter. Teologer som beskrivit ekonomiska och politiska strukturer som demoniska nät, började nu intressera sig för sitt eget inre liv och sina husamorteringar. Radikala ungdomar från Jesusfolket inordnade sig i de etablerade rörelserna och flyttade intresset från storfamiljen till det egna, inre helandet.

Det här är en mycket intressant förskjutning från en stark kollektivism till en närmast extrem individualism. Det pinsamma är att så många kristna i stor utsträckning följde med i svängningarna, från det ena diket till det andra; från drömmen om ett radikalt lärjungaskap som tar sig uttryck i nya gemenskapsformer och som präglar hela det omgivande samhället, till en individualistisk kristendom som ger biblisk legitimitet åt lockropet "satsa på dig själv".

Sanningen har väl hela tiden funnits i ett samspel mellan individ och kollektiv. Jag tror att ondskan firar enorma triumfer om vi förlägger hela ondskans problem till en inre konflikt mellan olika krafter hos en flicka i förpuberteten – som i filmen "Exorcisten". Den strukturella ondskan håller våldets spiral i rörelse. Det finns sociala system och samlevnadsmönster som mer än andra tar fram det värsta i den mänskliga naturen.

Men man kan också gå för långt i hänvisningen till strukturell ondska. Det finns nämligen inga strukturer som inte är uppbyggda av individer. Om träldom präglar individerna – i form av synd, skuld och brustna relationer – då blir gemenskapen en träldomsstruktur. Individuella omvändelser är fortfarande nyckeln till samhällsförändring om vi vill se ett samhälle präglat av Guds rikes värderingar.

Så även om vi ibland måste lösa människor från demoniskt betryck, är ändå det vanligaste sättet att bekämpa ondskan att vi inte i onödan uppmärksammar den, att vi predikar Ordet, bryter brödet, sträcker ut diakonins barmhärtiga händer och talar profetiskt till ett orättfärdigt samhällssystem. Med en sådan grundinställning är det svårt att bli obalanserad.

Individuella omvändelser är fortfarande nyckeln till samhällsförändring om vi vill se ett samhälle präglat av Guds rikes värderingar.

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...