I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du, HERRE, låter mig bo i trygghet.
Ps 4:9

Världen idag

Du valde mig innan jag kunde säga ett ord.

Gästkrönika · Publicerad 00:00, 23 mar 2018

Jag hör dem beskriva dig som en grundare av en religion, och det gör mig så ledsen. De placerar dig bland andra visa män från förr, som om det var din vishet som gör dig speciell. De jämför dig med profeter och välsvarvade talare, som om det var din vassa retorik som renade mitt skuldtyngda samvete och fyllde all tomhet i en stilla viskning.

Jag läser en diktsamling av Rupi Kaur. Hon skriver kortfattat och rakt på sak och vackert, och jag tänker på dig när jag läser det här: ”Han var en ros i händerna på dem som inte hade för avsikt att behålla honom.” Sverige tycker om dig ibland, men de har ingen avsikt att behålla dig. De tycker om dig som brandstegen utanför hotellrummets fönster, men dagen kommer och kostymen åker på och rosen släpps till marken.

Jag önskar jag kunde göra dig rättvisa när jag skriver. Du valde mig innan jag kunde säga ett ord, men när jag som sextonåring valde dig så hände det som Stockholms alla yogaklasser kämpar för. Det som man sitter i skräddarställning för att få en glimt av, det som man söker i flaskor och relationer och resor – det som så flummigt brukar beskrivas som frid.

Hur gick det till? Hur kunde du så enkelt välja att ge mig allt, genom toppar och dalar, genom obeslutsamhet och svikna löften? Du är mänsklighetens evigt saknade pusselbit, och jag hittade dig. För du fanns alltid där.

Det intellektuella Sverige mår sämre än någonsin, och ingen tycks höra din röst. Du är en varm eld i ett stelfruset land, men man väljer att hålla sig borta. Kanske vågar man inte. Kanske har vi frusit så länge att vi har glömt bort hur värme känns. Jag var sexton när jag tinade från religiositetens iskyla, och det var i spikhålen som allting fanns.

Påsken står för dörren, och jag ville skriva en text till dig. Den är ingen debatt och den kanske inte säger särskilt mycket, men jag vill ta tillfället att hylla dig för allt du gjorde den helgen. Jag ser mig ofta gående mot dig med spikar i min ena hand och en hammare i den andra. Jag ser hur du nickar ett ljudlöst ”okej”, hur jag trycker spiken mot din handflata och börjar banka. Tårar sprutar ur mina ögon men jag bankar ändå, för jag måste. Jag är för feg för att låta bli, och jag vill ha förlåtelsen som finns i din död.

Så blir allting lugnt. Du sträcker på dina fingrar och du når mig. Du håller mig i din fastspikade hand. Jag är en ros i dina händer och du har för avsikt att behålla mig.

Sverige fryser, och i sin kyla fnyser de åt elden som kan rädda dem. När dagen är slut somnar de rakt in i de mardrömmar som du lyfte bort ifrån mig. Ångest når fattig som rik, men du blåser bort det med en viskning. Jag valde dig när jag var sexton, och du lyfte mig bort från den religion som de säger att du grundade.

Jesus, du är inte min religion. Du är mina vackra drömmar i en säng som kunde vara så orolig. Du är mitt lätta samvete i ett hjärta som kunde vara så mörkt. Du är min frihet och min glädje och mitt hopp, och du är mitt svar till ett ångestladdat Sverige. Du är elden som vill tina allt som fryser, och jag hoppas att de vågar komma till dig. Du är en ros i min hand – min skatt för alltid.

Det intellektuella Sverige mår sämre än någonsin, och ingen tycks höra din röst. Du är en varm eld i ett stelfruset land, men man väljer att hålla sig borta.

Rumänien ska flytta ambassad till Jerusalem

Israel. Som första europeiska land tänker Rumänien flytta sin ambassad i Israel till Jerusalem. Det beskedet gav ledaren för landets regeringsparti i...

I helgen möts världsledare i Dag Hammarskjölds anda

Nyhetskommentar Nyhetskommentar. ”Den längsta resan är den inåt" formulerade sig Förenta nationernas andre generalsekretare, den svenske diplomaten Dag Hammarskjöld (1905–61), i hans...