Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse.
1 Petrusbrevet 3:9

Världen idag

Amar Sabri: När IS invaderade min hemstad

Gästkrönika · Publicerad 00:02, 12 mar 2018

Det är den 10 juni 2014 och jag ligger i min säng i Botkyrka och sover tungt. Telefonen ringer hysteriskt, den vägrar ge med sig. Jag tittar på klockan, hon är ju alldeles för tidigt. Luren vägrar tystna. Jag lyfter den. Läser sms och känner att paniken tar över, jag darrar och tappar telefonen. Terrorsekten ISIS har invaderat min födelsestad Mosul.

Jag samlar mod till mig. Jag måste få tag i mina släktingar, mina fastrar och deras familjer, min farmor, några vänner. Är de i säkerhet? Jag ber andra släktingar här i Sverige att hjälpa mig ringa runt i Irak.  

Dagen går åt till att följa nyheter i gammelmedier och sociala medier, samt att försöka få tag i någon av mina tio kusiner, mina fastrar och min farmor. Jag lyckas inte få tag på någon av dem. Det är som att jag är paralyserad. Jag har slutat fungera.  

Den 11 juni 2014. Min ena faster ringer tillbaka. Hon är framme i den kurdiskstyrda delen av Irak, i den kristna staden Ankawa. Hennes barn och deras familjer är också i säkerhet. De har övernattat i en kyrka, allihop. Hon vet inget om farmor. De hade tappat kontakten vid invasionen.

Några andra av släktingarna får vi inte tag i. En vän säger att alla mobiltelefoner och andra ägodelar stals av ISIS-medlemmar.

Den 12 juni 2014. Min faster som bor i Dohuk, en annan stad i den kurdiskstyrda delen av Irak ringer mig och meddelar att farmor lever. När hon hade förstått att ISIS tagit över Mosul och att det inte fanns någon framtid för kristna, att de skulle bli dödade kontaktade hon en taxichaufför. Hon erbjöd honom hennes dyra guldhalsband mot att han körde henne till faster i Dohuk.

Han försäkrade henne att han både skulle se till att hon lämnade Mosul helskinnad och att han inte skulle lämna henne förrän hon var utanför min fasters ytterdörr. Min 89-åriga farmor som satte sig tryggt i taxibilen. När de kom utanför Mosul stannade han bilen vid vägrenen, slet hennes guldhalsband till sig och slängde ut henne ur bilen. 

Det var mitt på dagen och solen var stekhett, det var minst 40 grader ute. Efter några timmars promenad svimmar hon. Hon vaknar hos en sunnitisk familj. De sade att hon inte behövde vara rädd, att de inte var islamister och att de skulle skydda henne. Två dagar senare hade hon återhämtat sig och de hade kört upp henne till Dohuk. De hade räddat hennes liv.

Dagarna går. Månaderna. Och jag ringer Irak så gott som varje dag. Ett fullskaligt folkmord har ägt rum, mot assyrier/syrianer/kaldéer, andra kristna, yezidier och andra ickemuslimer. Mina släktingar bor då i containrar. När elen går, vilket den ofta gör, blir de till kylboxar. I dem lever mina släktingar och vänner.

Den 3 december får jag veta att Nuri Kino bildat en människorätts- och välgörenhetsorganisation som heter ADFA (A Demand For Action). De samlar sovsäckar, filtar och mattor i Södertälje. Jag gör mitt bästa för att hjälpa dem samla in så mycket så möjligt. Jag är ju personligt drabbad, de flesta som ställer upp är inte det. Det är klart att jag måste bidra med så mycket jag kan.  

Nu två år senare sitter jag som ledamot i ADFA:s styrelse. Tre resor till Irak och en Libanonresa har jag hunnit med i egenskap av sådan. Varje resa har varit magisk. I en av resorna till Irak var jag med när flickan Kristina som hade blivit en symbol för folkmordet på kristna då hon kidnappats av ISIS vid invasionen återförenats med sin familj.

Flickan hade varit borta i över tre år.

I december i fjol åkte jag till Libanon för att hjälpa ADFA:s och Syriac Leagues volontärer med utdelning av mat, arrangemang av en stor julfest för barn och insamlande av dokumentation. Det var en bitterljuv upplevelse. Det är så klart en enorm kick att vara med och glädja flyktingar. Samtidigt är det jobbigt att komma hem med vetskapen att inget av det vi gör är tillräckligt. 

För några veckor sedan fick jag möjlighet att träffa en representant för det amerikanska utrikesdepartementet. Det var en ära att få ge röst åt mina släktingar och alla andra som är internflyktingar eller i limbo över hela världen efter att de flytt från terrorister som ville slakta dem.

Min farmor, faster, farbror och mina kusiner bor fortfarande kvar i flyktinganläggningarna i Ankawa. Min familj skickar pengar till dem, då och då, för att de ska överleva. Inte leva. Överleva.

Min farmor, faster, farbror och mina kusiner bor fortfarande kvar i flyktinganläggningarna i Ankawa. Min familj skickar pengar till dem, då och då, för att de ska överleva. Inte leva. Överleva.

Att sprida evengeliet är församlingens uppdrag

Ledare Tid att evangelisera Varje församling behöver ha en gementänkt strategi för lokal evangelisation och mission i sitt närområde. Att sprida evangeliet till sitt närområde...