Ja, det är något med bloggosfären

Efter att ha gjort min motvilliga bloggdebut, skall jag gärna erkänna att jag är både förvånad, imponerad och bekräftad.
Jag är FÖRVÅNAD över hur många som tagit sig tid med att läsa ochdessutom velat reagera på det jag skrev. Tack för alla glada tillrop,och förlåt om jag sårade några av er.
Jag menar förlåt till er som seriöst menar att jag nog inte riktigtförstått bloggens storhet, men ändå kan förstå en del av mininställning: Bloggandet är överreklamerat, tar tid och riskerar att blireturinformation för elitister. Jag inser att det är en fantastisk (menbegränsad) kontakt- och diskussionsyta.
Men jag ber inte er om förlåtelse som på det där rättshaveristiskasättet spyr galla och fördomar om någon slags vilja hos mig själv attvara "ensam om media". Den som kanske pläderat mest för konkurrens förMonopolet inom SVT var jag. Att sedan mångfalden jag trodde på blevvärre än monopolet i ytlighet och tävlingar är en annan sak.
Jag noterar också att Emanuel Karlsten på sin bloggsida på Dagen.selåter allehanda kritiker välla ur sig i svordomar och vulgariteter. Detär just sådant bloggande jag tycker är mera terapeutiska problem änfrågor om yttrandefrihet.
Men tack Emanuel för välkomnandet! Det är ärligt, och du har min "hatkärlek".

Sedan är jag IMPONERAD just på alla reaktioner. Alltså antalet. Jagerkänner att jag inte skulle fått den kommunikationen efter en krönikai papperstidningen. Visst kommer det ett antal mail, men inte likaenkelt och opretentiöst. Jag skall försöka att nu inte bli högfärdigför det, utan bara lära mig att bloggen är ett snabbare, lättare ochkanske större forum trots begränsningarna. Hur mycket ärreturinformation? Hur mycket är bloggen till för redan frälsta nördar?Hur många handlar det om egentligen?

Men premiärbloggen gjorde mig också BEKRÄFTAD. Det blev ju i flera fallprecis så som jag sa. Ett antal påhopp och lågvattenmärken. Fleraanonyma. (Trots allt har fler varit vänliga än tvärt om). Men varförskall jag ägna tid och känslor åt en verksamhet som är så destruktiv.
Ni som måste kräkas kan väl göra det direkt i era toaletter.
Jag hatar egentligen att ens ge er den här uppmärksamheten, men ni har bett om den. Och jag gör den här analysen nu.
I nästa blogg skall jag bli betydligt mer konstruktiv. Till dess kanjag meddela att jag mår bra, ryggskottet är över och minaarbetskamrater ler emellanåt.
Siewert Öholm
Antibloggare.