Jag vill jubla och vara glad över din nåd, ty du ser till mitt lidande, du tar vård om min själ i nöden.
Psaltaren 31:8

Världen idag

Vägen framåt leder inte bort

Debatt · Publicerad 10:04, 12 okt 2012

Det höjs många röster i vårt land kring behovet av att reformera kyrkans gudstjänster. Dessa röster kommer som ett svar på den stadigt nedåtgående trenden med alltmer dalande antal besökare i våra kyrkor. Vad man ofta kommer tillbaka till är behovet av att göra gudstjänsterna mer relevanta för nutidsmänniskan. Man vill sänka trösklarna och göra gudstjänsterna mera "sökarvänliga".
Under Pingströrelsens Oktober­föreläsningar i Uppsala, var temat under en av dagarna just gudstjänster. En av talarna var Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stock­holm. Han menade att det absolut viktigaste var att förpacka evangeliet så att den som är ny kan förstå.

Piensoho gjorde en klar skillnad mellan vad han betraktade som den offentliga gudstjänsten, och den samling som bör ske i en hemmiljö. Rituella element, menar han, hör inte hemma i den offentliga gudstjänsten. Med rituella element överraskar han med att inkludera inte bara dop och nattvard, utan även förbön, lovsång och tillbedjan.
Vad menar Piensoho när han talar om "riter"? Har helt plötsligt lovsång och förbön ofrivilligt blivit förpassade till kategorin sakrament? Är inte hjärtats lovsång och den kärleksfyllda förbönen bara ett naturligt utlopp för det kristna livet?

Min läsning mellan raderna, ger för handen att Niklas Piensoho vill rensa gudstjänsten på alla inslag som på något sätt kan väcka anstöt hos den utomstående. Allt som kan klassas som karismatiskt eller som inte är sökarvänligt vill han förpassa till den "övre salen". Han menar att nutidsmänniskan inte har kunskapen som krävs för att kunna processa dessa inslag. De vet, menar Piensoho, inte vad dop, lovsång och förbön är. De behöver enligt honom först få undervisning om den kristna tron innan man kan börja introducera dem för element som de inte förstår.
Jag förstår vad han menar, men lösningen är inte att skala bort element från gudstjänsterna. Lösningen är i stället att göra dem mer attraktiva och tydliga i sitt innehåll.

För vad är det egentligen som bär på attraktionskraften i våra gudstjänster? Vad är det för element i en gudstjänst som även den nye kan ta till sig och använda sig av för att uppleva Gud?
Är inte förbönen för dem som har det svårt attraktiv? Är det inte för den utomstående ett vittnesbörd om en kärleksfull Gud som bryr sig om oss, när vi tillsammans ber för den sjuke, svage, ansatte och plågade? Är inte dopet en handling som kan tilltala den som är ny? Är inte detta offentliga vittnesbörd om en människas överlåtelse till Jesus ett relevant inslag i en gudstjänst? Och bär inte lovsången på potentialen att nedkalla Guds härlighet och närvaro över de församlade?
Jag undrar om det kanske finns en rädsla för det verk som Anden vill göra bland oss. Men säger inte Bibeln när den talar om Guds närvaro och de andliga gåvorna, att bruket av dessa, faktiskt för den icke-troende kan vara ett vittnesbörd? Jag läser ur 1 Kor 14:25 "...Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: "Hos er finns verkligen Gud".

Vad händer när man skalar bort dessa element och enbart riktar in budskapet till sökarna? För det första tror jag att vi kraftigt begränsar Anden i sitt verk.
För det andra tror jag att vi predikar för de som inte är där, medan de som faktiskt redan är där känner att de går hem från gudstjänsten utan att ha fått möta den uppståndne Jesus.

Vi står inför ett allvarligt läge i landet. Kyrkorna går kraftigt tillbaka, inte bara i antal, utan främst vad gäller styrka och vitalitet. Samhällsklimatet gör gällande att den kristna tron är hårt ansatt från alla håll. Postmodernismen och kraven på akademiska förhållningssätt till tron, gör att vi ställs inför nya utmaningar som kyrka 2012. Som jag uppfattar det, bör enligt Piensohos modell, allt som av en utomstående kan uppfattas som flummig förbön eller extatisk lovsång förpassas till en sluten hemmiljö och inte ta plats i en offentlig gudstjänst.
För Lewi Pethrus var det personliga mötet med Jesus av yttersta vikt. För mig är i alla fall en gudstjänst fylld av dop, nattvard, lovsång och förbön, just ett sådant möte med Jesus.
Vi behöver som kyrka hitta en väg framåt för att åter göra gudstjänsten relevant. Vägen framåt leder oss dock inte bort från det som är centralt för det personliga mötet med Jesus, den leder oss i stället närmre.

Jimmy Heawenson
teologistudent och verksam inom pingströrelsen