De som bor vid jordens ändar
 häpnar för dina tecken,
 öster och väster 
 fyller du med jubel.
Ps. 65:9

Världen idag

Påven kommer till Sverige, men reformationen har bara börjat

”Det evangelium som bröt igenom i Europa, med början i Wittenberg, var detta: att den rättfärdighet Jesus åstadkom genom sin död på korset, och att vi får ta emot den som en gratis gåva, sker genom tron allena. Detta evangelium får inte förhandlas bort”, skriver teologen Anders Gerdmar, apropå att påven tycks bli huvudperson när Svenska kyrkan inbjuder till Lutherjubileum om drygt två veckor.

Debatt · Publicerad 10:07, 12 okt 2016

”Varför kommer påven till Sverige?”, frågade en vän. I boken ”Att älska sin nästas kyrka som sin egen” (Artos 2016) välkomnar Peter Halldorf påvens besök: det är ”ett faktum som långt ifrån alla inom den protestantiska och evangeliska kristenheten är medvetna om: reformationen är över!”, skriver han. Citaten speglar förvirringen i svensk kristenhet. För reformationen är sannerligen inte över. Mer än någonsin behöver vi en genomgripande re-formation efter apostoliskt mönster. 

Svenska katoliker, tillsammans med Svenska kyrkan och Lutherska världsförbundet, uppmärksammar reformationsjubileet och i samband med det kommer påven Franciskus till Sverige den 31 oktober. Också Sveriges kristna råd (SKR), där nästan alla frikyrkor finns med, är inbjudare, och ”gläds för att bredda ekumeniken”. 

I religionsfrihetens namn unnar jag alla som är glada att vara det. Och alla Jesustroende, evangeliska eller katoliker är mina bröder. Men jag är ytterst tveksam till arrangemanget. Luther må vila i frid, men kontroversen ligger djupare än 1500-talets lärostrider.

I år är det 499 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser i Wittenberg för att protestera emot avlatshandeln. Men den stora lärostriden gällde inte avlatshandeln, utan rättfärdiggörelsen. Sedan 1963 har lutheraner och katoliker försökt komma överens, och slutpunkten blev den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, som undertecknades 1999. Betyder det då inte att oenigheterna är lösta och allt är frid och fröjd? Inte alls, om sanningen är viktig.

Ytterst handlar detta om evangeliets innebörd. När en människa som har levt i djupaste synd tar emot Jesus som frälsare får hon enligt Skriften omedelbart en fullständigt rätt ställning, rättfärdighet, inför Gud. I ett nu blir hon rättfärdiggjord, pånyttfödd, försonad med Gud och byter sina syndakläder mot Jesu egen rättfärdighetsklädnad. Paulus skriver: ”Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda genom tro har vi frid med Gud” (Rom 5:1). Detta är reformationens hjärta och detta evangelium är grunden för all väckelse som skett sedan dess. Detta är dessutom den tro jag oftast möter hos andedöpta katoliker.

Den officiella romersk-katolska kyrkan har emellertid en helt annan syn på rättfärdiggörelsen. Den är, enligt deras katekes, en livslång process, som ”omfattar syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan”. Katoliker och lutheraner är heller inte överens om påven, Maria, avlaten, skärselden eller den exklusiva tron att romersk-katolska kyrkan är ”Kristi enda kyrka”. För katolikerna är fortfarande den egna kyrkan synonym med Kristi kropp. Och innan de här frågorna är lösta finns ingen äkta enhet.

Vad var det då som hände 1999? Jo, man kom fram till en grundläggande samsyn, men en begränsad sådan. Kritikerna, både bland lutherska och romersk-katolska teologer, menar att de mer liberala i respektive läger har kommit överens. Enhetsdokumentet använder en tvetydighetens strategi: man använder samma nyckelord, utan att mena samma sak. Nåd betyder en sak i det romersk-katolska lärobygget och en helt annan i det lutherska. I Paulus och lutherskt språkbruk är nåden den frälsande nåden, i romersk-katolskt den helgande nåden.

Rättfärdiggörelsen i luthersk teologi är den startpunkt där man förklaras rättfärdig, medan den enligt romersk-katolsk teologi är en livslång process. Tro uppfattades också olika i 1500-talets kontroverser. 

Men är det inte omodernt och okristligt att tjata om lärofrågor? Omodernt är det, särskilt i den postmoderna miljön, där det verkar vara allmänt accepterat att hålla sig med parallella sanningar. Men sanningsfrågan är däremot inte okristlig. Gud är sanning, Jesus är Sanningen, och Anden är Sanningens Ande. Guds församling är dessutom sanningens stödjepelare. Och evangeliet om frälsningen är sanning. Vi behöver söka det som är verkligt sant och inte nöja oss med en minsta gemensamma nämnarens ekumenik, ”för husfridens skull”.

Å, detta makalösa evangelium om trons rättfärdighet! ”Jag skäms inte för evangelium, för det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först för juden, sedan också för greken. För i det uppenbaras Guds rättfärdighet, från tro till tro, för det är skrivet: ’Den rättfärdige ska leva av tro’” (Rom 1:16–17). Det evangelium som bröt igenom i Europa, med början i Wittenberg, var detta: att den rättfärdighet Jesus åstadkom genom sin död på korset, och att vi får ta emot den som en gratis gåva, sker genom tron allena. Detta evangelium får inte förhandlas bort. Detta är reformationens hjärta, och den reformation som blir verklighet när detta evangelium förkunnas har bara börjat.

Uppgiften i dag är en fortsatt reformation, så att apostolisk kristendom återupprättas. Centrum är ett rakt och tydligt evangelium om rättfärdiggörelsen genom tro för varje syndare. Gud vill upprätta sin församling med bibliska ordningar, troende som förkunnar evangeliet i Andens kraft, tjänstegåvor som rustar de troende, en församling med rötter i Israel, och som genomför hela missionsbefallningen. Detta är reformation, och den behövs i varje församling och i varje kyrkosystem. Som krukmakare gör om en drejning som gått snett vill Herren forma sin församling enligt sin apostoliska originalplan. 

Hur sympatisk påven Franciskus än verkar vara (och det verkar han vara, även om det finns stora frågetecken inför hans teologi) är det som sker i Lund bara ett genombrott för en yttre ekumenik. Andens enhet växer på andra sätt, mellan troende oavsett kyrkotillhörighet, ofta långt borta från kyrkornas förhandlingsrum. Den sanna enheten är en verklighet mellan alla som bekänner Kristus. Vad vi behöver är en äkta koinonia, en kärleksfull gemenskap mellan troende, som lever nära syndaren, så att hon förstår att hon nu, genom tro, kan bli iklädd Kristi rättfärdighet. Detta evangelium skapar en sann reformation. Så reformationen är inte över, den har i själva verket bara börjat.

Hur sympatisk påven Franciskus än verkar vara är det som sker i Lund bara ett genombrott för en yttre ekumenik.

Weinstein skänkte stora belopp till Clintons

USA. Uppemot 250 000 dollar fick Clinton Foundations från den sexövergreppsanklagade Harvey Weinstein. Inte ett öre av dessa pengar kommer ges tillbaka,...