Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.
Psalm 24:7

Världen idag

Kyrkokrisen inte ny, men andlig

Teologen Dag Sandahl menar i detta inlägg att Svenska kyrkan blivit en ”konsekvent politiserande kyrka”. Den är ”religiös, men knappast kristen”, skriver han och menar att tron på att ”Jesus är Herren, ryms inte om alla ska rymmas i den öppna folkkyrkan”.

Debatt · Publicerad 00:01, 24 aug 2016

”Det är nån sorts kris på gång i den svenska statskyrkan, har jag hört”, säger Ringaren i Hasse Alfredsons monolog från revyn Gröna Hund år 1962. Fortfarande kunde publiken skratta på rätt ställe eftersom alla visste vad satiren gällde. Det var Svenska kyrkan i efterkrigstiden med olika skandaler, tillkortakommanden och det löjeväckande, det typiskt mänskliga alltså, som porträtterades.

Svenska kyrkan i seklets mitt, som skulle vara folkkyrka i en tid när hon förlorade folket, var väl etablerad på den landsbygd folk flyttade ifrån, men nya resurser för att vara i städerna fick hon inte.

Alfredson talar om ”födslar och dödslar” som ska ut och in. Svenska kyrkan sköter statens folkbokföring. Kyrkan betalar. Men staten har kontroll över allt väsentligt i Svenska kyrkan, utnämningarna inte minst.

Svenska kyrkan söker sin roll och det blir efterhand en socialetisk satsning som ska bära framåt. Det gäller att koppla samman kyrkan och arbetslivet och agera tillsammans med intresseorganisationerna, för där finns de moderna människorna. Det gör främst LO intressant. Den folkkyrkosyn som bär upp socialetikernas program är en kyrka där folket är subjekt och som också bestämmer vad som är kyrkans lära. Invändningarna att det inte går att demokratiskt rösta om evangeliet, själva uppenbarelsen från Gud, avvisas som utslag av elitkyrklighet.

Socialetikerna, med stöd av ärkebiskop Gunnar Hultgren, visste mycket väl var deras huvudsakliga motståndare fanns. Det var högkyrkligheten. Den kunde hanteras snävt, eftersom ett litet gäng kontrollerade den kyrkliga pressen, Vår Kyrka och Svensk Kyrkotidning. Med en lämplig kontroversfråga som den om Kyrkans ämbete, för den frågan blev en politisk fråga om jämställdhet och därmed ohanterlig, kunde den kyrkliga förnyelsen avfärdas. Programmet som genomförs handlar om att marginalisera i syfte att eliminera den.

Detta statskyrkosystem har sedan förts vidare i en konsekvent partipolitiserad kyrka. Den kris som nu tycks spricka upp och bli alltmer ohanterlig är en gammal kris. Det har varit en tidsfråga innan den skulle bli brutalt kännbar.

Det är självklart att Svenska kyrkan lever på övertid. Skolans kristendomsundervisning sågs som Svenska kyrkans dopundervisning. Den försvann på 1960-talet. Konfirmandundervisningen skulle ge fortsatt kunskap. Nu är konfirmationsseden helt sönderbruten. Det finns därmed ingen naturlig relation till Svenska kyrkan. Varför ska någon tro att det finns en vilja att betala sin kyrkoavgift då?

Svenska kyrkans egen hantering av denna grundläggande kris handlar om strukturrationaliseringar och kommunikationssatsningar. Ärkebiskopen frontas i Almedalen, på Bokmässan eller genom frekventa twitterinlägg. En hel kommunikationsavdelning och kommunikatörer stiften runt arbetar målmedvetet. Det var just här det blev så fel när kommunikationschefen kommenterade #mittkors. Må vara att folk inte ”ränner i kyrkan vareviga söndag”, men folk menar att de som tror ändå ska tro.

Med vilken tro framträder Svenska kyrkan?

Den uttrycks på hemsidan i en välkomnande text, som har föga gemensamt med Kyrkans tro:

”Du är välkommen att bli en del av Svenska kyrkan och vår gemenskap oavsett vem du är. Här finns det en plats för dig som har frågor om tro, livet eller tankar om dig själv. Men också för dig som vill engagera dig för rättvisa eller en bättre värld, som vill sjunga i kör eller finna ro i en hektisk vardag.”

Ingenting om Jesus, ingenting om själva ärendet. Här är en kyrka ”som samarbetar med andra goda krafter och bygger ett så bra och tryggt samhälle som möjligt.” Saken preciseras: ”Tillsammans strävar vi efter en bättre värld för oss och kommande generationer. Grunden är Jesus budskap om kärlek till medmänniskan.”

Det låter vackert, men vart tog det Jesus säger vägen, att Guds rike är nära och att vi måste omvända oss och tro evangelium? Saken förvandlas från ett besked om vad Gud gjort till det vanliga liberalteologiska aktionsprogrammet om allt vi ska göra.

Detta är en programförklaring på Svenska kyrkans hemsida. Den som har några begrepp om vad kristen tro går ut på, förstår att detta är något annat. Men texten stämmer väl med de kyrkopolitiska målen för att vara kyrka i välfärdssamhället. Då gäller att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka. Alla människor är skapade till Guds avbild och i Svenska kyrkan ska alla känna sig välkomna. Med en så enkel ansats blir Svenska kyrkan religiös men knappast kristen, för det där, att Jesus är Herren, ryms inte om alla ska rymmas i den öppna folkkyrkan. Att tala om efterföljelse blir en omöjlighet. Sådant skapar förskräckelse (Apg 24:25). Här skapas i stället en civilsamhällets civilreligion utan besvärande och särskiljande markörer. De partipolitiskt sammansatta organen kan besluta att denna civilreligion ska utövas. Då blir dopet inte ett den nya födelsens bad utan kyrkans sätt ”att hjälpa till att uttrycka den glädje man känner över att ha fått ett barn”. Det är inte så konstigt att denna kyrka behöver en ny handbok.

Det är inte heller alls konstigt att det är någon kris på gång. Den är gammal. Fromma skulle säga att den är uråldrig. Svenska kyrkan har sett krisen växa under alla åren efter andra världskrigets slut. Många har insett och varnat för det som nu spricker upp.

Den kris som nu tycks spricka upp och bli alltmer ohanterlig är en gammal kris. Det har varit en tidsfråga innan den skulle bli brutalt kännbar.

Har det blivit legitimt att hata judar i Sverige?

Ledare Antisemitism Jag besökte nyligen Malmö och hade ett möte i närheten av den judiska synagogan. En skylt förklarar att området är tv-övervakat och synagogan är...