De som bor vid jordens ändar
 häpnar för dina tecken,
 öster och väster 
 fyller du med jubel.
Ps. 65:9

Världen idag

Inte självklart att välkomna påve Franciskus teologi

”Jag tycker mig se en intention från Guds sida att skapa ett trons folkmedvetande som har sin grund i den helige Andes gemenskap och inte i en kyrklig institution”, skriver en av den svenska frikyrkorörelsens stora, pastor em, Sven Nilsson i Örebro. Han hänvisar till debatten kring påve Franciskus Sverigebesök nästa vecka, och till flera svenska kyrkoledares reservationslösa välkomnande av påven.

Debatt · Publicerad 09:26, 28 okt 2016

Peter Halldorfs senaste bok ”Att älska sin nästas kyrka som sin egen” presenteras som ett ”Manifest för kristen enhet och ett perspektiv på Petrusämbetet” – det vill säga påvens ställning. Det kommer i en tid då såväl den lutherska kyrkan som frikyrkorörelsen är inne i en identitetskris där många omprövar sina traditionella bilder av vad Kyrkan och kristen enhet är eller borde vara. Den ansluter också i lagom tid till reformationsjubileet då förhållandet till den romersk-katolska kyrkan på nytt står i fokus. Som manifest för kristen enhet är skriften närmast en argumentation för ett andligt erkännande av påvens primat som symbol för enhet. I det avseendet bidrar den till ytterligare oklarhet om vad den romersk-katolska kyrkan, RKK, egentligen representerar.

Peter Halldorf vill för sin del finna ett förhållande till Petrusämbetet på ett existentiellt, andligt plan. Det blir hans sätt att bejaka ämbetet som funktion men utan att konvertera i formell mening. Han ser i detta möjligheten av en, vad han kallar, ”existentiell och andlig ekumenik” som ett djupare förhållningssätt till Katolska kyrkan från den evangeliska kristenheten. Det skulle förvåna mig mycket om påven Franciskus, i Kyrkans namn, skulle nöja sig med detta. Jag tror att Katolska kyrkan i så fall måste ge upp väsentliga delar av sin självbild.

Jag läser Peter Halldorfs bok som ett försök att lyfta fram denna dimension av enhet för att avdramatisera relationen till RKK och bryta upp de låsningar som finns, kanske inte så mycket teologiskt i centrala trosfrågor men med hänsyn till vad RKK har samlat på sig under historiens gång av tradition och legendbildning som är främmande för evangelisk kristendom. Peter Halldorf tecknar dock i sin bok ett helt annat perspektiv när han lyfter fram ”en rad rörelser som, oberoende av varandra satte frågan om kyrkans synliga enhet på kartan”. Detta borde med tanke på hans egen bakgrund inom pingströrelsen få större uppmärksamhet. Han drar inte, som jag ser det, den rätta slutsatsen av vad dessa rörelser representerar som den helige Andes enhetsverk.

Om man ser till hur den helige Ande genom olika väckelserörelser fungerat som korrektiv till institutionell religiositet, tycker jag mig se en intention från Guds sida att skapa ett trons folkmedvetande som har sin grund i den helige Andes gemenskap och inte i en kyrklig institution.

Därför tror jag att det är det karismatiska skeendet inom RKK som kristna från andra traditioner haft lättats för att anknyta till. Den har sedan början av 60-talet haft en stark ekumenisk dimension. I det läget blir konvertering mellan olika kyrkor en återvändsgränd. Det bidrar i stället till att dra uppmärksamheten från det som Gud gör från sin sida genom den helige Ande på ett djupare plan.

Varje försök att exploatera denna process i organisatoriska projekt är dömda att misslyckas. Jag tror inte att enhet kan byggas som en institution. Enheten konkretiseras där kristna möts i kärlek och ödmjukhet inför varandra. Det är den enda enhet som världen kan uppfatta som ett vittnesbörd om Jesus. Därutöver konstitueras enheten av att andliga ledare står tillsammans och bekänner sig till ett beroende av varandra. Det är så de troende från olika delar av den kristna familjen identifierar sig med varandra som ett Guds folk. I ett sådant koncept finns utrymme för den dynamik som är kännetecknande för den helige Andes verk.

Ett problem, som man ofta bortser ifrån när det gäller den romersk-katolska kyrkan, är att den inte entydigt kan uppfattas som en kristen kyrka. Som institution är den också i nästan lika hög grad ett politiskt projekt, en politisk nation med territorium, jurisdiktion och diplomatiska relationer med omvärlden på samma nivå som andra länder emellan. Detta är ett arv från det gamla romerska imperiet. RKK som struktur är i viss mening en religiös variant av romarriket. I den dimensionen är Katolska kyrkan sårbar, vilket har visat sig genom historien. Dess status som politisk spelare kan i sin förlängning utgöra risk för att den blir en del av en kommande korrupt världsregering.

Jag tror inte att enhet kan byggas som en institution. Enheten konkretiseras där kristna möts i kärlek och ödmjukhet inför varandra.

Weinstein skänkte stora belopp till Clintons

USA. Uppemot 250 000 dollar fick Clinton Foundations från den sexövergreppsanklagade Harvey Weinstein. Inte ett öre av dessa pengar kommer ges tillbaka,...