Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.
Ordspråksboken 10:32

Världen idag

Hur är det då med herdestaven?

Debatt · Publicerad 12:04, 11 jan 2017

Pingstpastor Sigvard Svärd har reagerat på mina artiklar i Världen idag, ”Tro på villovägar”. En del finner han intressant och lärorikt; annat finner han inkonsekvent, till och med villfarande. Vad han riktar sin kritik mot är – som han menar – mitt likställande mellankanon (Skriften), credo (trosbekännelsen) och kräklan (det apostoliska ämbetet – biskopen ).

Det han pekar på är något viktigt och angeläget. I några korta artiklar finns det inte utrymme att gå på djupet i förhållandet mellan dessa tre, trots att det skulle vara både nödvändigt och givande. Kanske det kunde vara ämnet för ytterligare artiklar i en ny serie? Några klargöranden ska likväl göras.

Bibelns 66 böcker har inte ramlat ner från himlen fixa och färdiga. De har en historia, förbundet med ett folks historia och Guds handlande med sitt folk; vi kallar det frälsningshistorien. Det är denna som finns återgiven i de två testamentena. De har skrivits av människor med mänskliga förmågor och begränsningar. De båda testamentena föds i, nedtecknas av och förs vidare av ett folk, Israel och Kyrkan. Båda är led i frälsningshistoria, som samtidigt är en uppenbarelse av vem Gud är och vad Gud vill.

I Nya testamentet möter orden från Ordet, Guds eviga ord, som är den evige Sonen. Jesustraditionen ges åt kyrkan och apostlarna, nedtecknas, bevaras, vidareförs i och av den kristna församlingen, kyrkan. I denna kyrka och församling spelar apostlarna en central roll. De hade sett och hört Jesus. De var åsyna vittnen, garanter för traditionens autenticitet.

De garanterade utsagornas proveniens, deras ursprung och äkthet. Utsagorna kom verkligen från Jesus, samtidigt som dessa ord besatt en inre kraft som gjorde att de autenticerade sig själva. Vi brukar säga att Skriften är ”inandad” av Gud. Det finns Ande i och med Ordet. Bibeln är sådan Gud vill ha den och gör det Gud vill att den ska göra. I den meningen är den Guds ord.

Trosbekännelserna då? Aposto­licum (den apostoliska trosbekännelsen) är ett koncentrat av vad Bibeln lär om Skapare, Frälsaren och Helgaren, det man sade ja till i dopet. Den nicenska trosbekännelsen är ett lärodokument, en Kyrkans varudeklaration, dess VDN-förklaring: detta är kristen tro.

Vid dopet bekänner du inte din tro på Bibeln. Du bekänner din tro på den Gud som har uppenbarat sig i Bibeln i ord och gärningar: Fadern och Skaparen, Sonen och Frälsaren, Anden och Helgaren. Trosbekännelsen är det liturgiskt användbara superkoncentratet av den bibliska uppenbarelsen.

Kräklan? Ingen är mer kritisk till biskopar än jag. Många är det bara till namnet. Men det finns ett apostoliskt uppdrag givet till personer. Såsom Kristus är utsänd av Fadern, är de tolv apostlarna utsända av Jesus, den gode Herden, för att i hans efterfölj leda och skydda hjorden, de kristna. Kräklan är symbolen för herdeämbetet: med piken nedtill ska den avvärja vilddjurens anfall mot fåren och skydda dem, med böjen upptill ska herden fånga in får på rymmen.

Det apostoliska uppdraget som getts av Jesus vidareförs i kyrkan. Biskopsämbetet är ett sådant vidareförande. Påven? Jesus ger ett speciellt uppdrag till Petrus; det kan inte förnekas. Men att detta uppdrag skulle motsvara och förkroppsligas i påven i Rom, därom råder det inget ekumeniskt konsensus. I alla fall inte som det är nu.

Finns det en tradition som är jämställd med Skriften? Har uppenbarelsen två källor? Kan nya läror byggas enbart på en kyrklig tradition? Svaret är förstås nej. Skriften har en förblivande prioritet. Den är enligt evangelisk teologinorma normans.

Läser man kyrkofäderna (exempelvis Basilios den Store – en av de tre stora kappadocierna) finns det dock exempel på hur kyrkliga bruk motiveras med en hänvisning till en kyrklig tradition: korstecknet, bönen mot öster, den trefaldig nedsänkningen vid dopet och så vidare. Men detta är ju mindre detaljer och förändrar inte huvudriktningen: det är Skriften som är och förblir huvudkällan och den yttersta normen!

Samtidigt är det så att kanon, credo och kräkla inte kan eller ska söndras från eller spelas ut mot varandra – de hör var och en på sitt sätt oupplösligen samman i den kristna församlingen, Kyrkan.

Trosbekän-nelsen är det liturgiskt användbara superkoncentratet av den bibliska uppenbarelsen.

Anmärkningsvärt om vigselplikt av Löfven

Ledare Statsministern vill tvinga alla präster viga samkönade I en stort uppslagenintervju med Kyrkans Tidning den 22 juni ger sig statsminister Stefan Löfven in i debatten om vigselrätt kontra vigselplikt i...

Löfven: ”Alla präster ska viga samkönade”

Kyrkopolitik. Ingen präst i Sverige ska kunna säga nej till att viga samkönade par. Det sa statsminister Stefan Löfven i en intervju med Kyrkans Tidning....