Evangelisk lära bejakar också tradition över Bibeln

I tre mycket läsvärda artiklar har Mikael Karlendal belyst de teologiska skillnaderna mellan evangelisk och katolsk kristendom. Vad skillnaderna till syvende och sist bottnar i, menar Karlendal, är auktoritetsfrågan: ”Vem kan avgöra vad som är rätt lära?” Enligt ett katolskt synsätt är det ytterst sett läroämbetet (alltså det katolska biskopskollegiet med påven som främste aktör) som har mandat att precisera den kristna trons innehåll. Enligt ett evangeliskt synsätt är det i stället Bibeln som äger denna auktoritet. Det senare synsättet innebär, som Karlendal förklarar, att allt som definieras som kristen lära ”måste kunna stödjas direkt på Bibeln eller kunna ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”.
Vad Karlendal tyvärr inte berättar är att denna evangeliska auktoritetssyn, ”Skriften allena”, i praktiken undergräver sig själv. Betrakta exempelvis följande lärosats, som vi kan kalla ”NT-satsen”, som är i princip oemotsagd i kristna sammanhang alltsedan 400-talets början:
”Nya testamentet innehåller 27 böcker.”
Denna lärosats är naturligtvis mycket viktig, inte minst för evangeliska kristna, ty vad vore poängen med ”Skriften allena” om man inte kan precisera vilka böcker som därmed åsyftas? Dock medför den ett intrikat protestantiskt problem, ty den kan ju utläsas varken direkt eller indirekt, explicit eller implicit, ur någon av de bibliska skrifterna. Med andra ord: NT-satsen kan varken ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Således uppfyller den inte heller det krav som enligt ”Skriften allena” gäller för en kristen lära.
Karlendal och andra protestanter ställs nu inför följande dilemma: antingen så drar man slutsatsen att ”Skriften allena” är en felaktig princip, eller så drar man slutsatsen att NT-satsen inte är en kristen lära. Det är pest eller kolera, sett ur ett protestantiskt perspektiv.