Jag vill jubla och vara glad över din nåd, ty du ser till mitt lidande, du tar vård om min själ i nöden.
Psaltaren 31:8

Världen idag

Barn på beställning inte en okomplicerad utveckling

Debatt · Publicerad 00:00, 12 nov 2012

Ofrivillig barnlöshet betraktas som ett stort problem i västvärlden. Barnalstrandet skjuts ofta upp till en ålder då kvinnan inte längre är lika fertil som i yngre år. Andra saker i livet prioriteras högre, men när väl tiden är inne framställs det som en rättighet att få barn. Fertilitetskliniker strävar ständigt efter att tänja på gränserna för vad som är möjligt i skapandet av nya människoliv. Jag känner starkt för de par som av olika anledningar inte kan få barn på naturlig väg och jag förstår den drivkraft som ligger bakom att man vill hjälpa dem så långt det är möjligt. Men inför vissa tekniker, bland annat surrogatmoderskap, känner jag ett inre motstånd.

Det största problemet finner jag när det gäller surrogatmödrar i utvecklingsländer. Det är uppenbart att detta fenomen kan kritiseras utifrån flera aspekter. Vi finner här ett uttryck för en gammaldags kolonialism, där de rika ländernas problem ska lösas av de fattiga länderna, med livet och hälsan som insats. I den barnindustri som blomstrar i flera länder utnyttjas fattiga kvinnor, som så att säga säljer sin kropp under nio månader för att bära någon annans barn. Kvinnorna gör inte detta av altruistiska skäl utan för att de är i desperat behov av pengar.
Efter graviditeten skiljs barnet från sin mor och transporteras till ett liv långt bort från den kvinna som har burit på barnet i nio månader, känt dess fosterrörelser och – kanske omedvetet – föreställt sig hur barnet kommer att bli. Graviditeten sätter i gång många psykologiska och emotionella processer som avbryts abrupt genom bortlämnandet av barnet. Barnet rycks från modern som det har levt med under nio månader, för att leva i en helt främmande familj.
Nu kan man säga att det är detsamma när det gäller adoptioner, men vid en adoption finns det redan ett barn som av olika orsaker inte kan leva med sina föräldrar och som därför behöver en ny familj. Även adopterade barn har en stark drivkraft att senare i livet söka sina rötter och fallet torde inte vara annorlunda när det gäller barn födda av surrogatmödrar. Men i det senare fallet har ju modern bara agerat som värdinna för fostret och har inga anspråk på att vara mor till barnet. Hur blir det för barn som får veta att moderns enda drivkraft till graviditet och födsel var en ekonomisk ersättning, hur älskade och väl mottagna de än är i sin ”nya” familj?

En analog situation sker när det gäller organdonation i utvecklingsländer, där organ kan säljas för en summa pengar där donatorn får en bråkdel, och där mellanhänder tar hela mellanskillnaden för eget vinstsyfte. Det råder en stark opinion mot kommersiella intressen när det gäller organdonation, men när det gäller surrogatmoderskap har jag inte alls stött på samma negativa inställning, trots att situationerna är parallella.
När det gäller organdonation doneras ett organ som hjälper en människa från till exempel ett framtida liv i dialys med alla de komplikationer som det innebär, men när det gäller surrogatmoderskap så riskeras en kvinnas liv och hälsa för att ett par eller en person i en rikare världsdel inte kan få barn. En graviditet är aldrig riskfri och kan i värsta fall sluta med döden för både mor och barn. Jag vet inte hur uppföljningen ser ut för mödrarna vid ”Babyfarmerna”.
När det gäller organhandel så får donatorerna en struntsumma och släpps sedan utan någon uppföljning. Många njurdonatorer hamnar senare i dialys – om de i undantagsfall har råd – och annars går de en säker död till mötes. Vad händer med de kvinnor som donerar sin kropp till att bära och föda ett barn och som utvecklar komplikationer i form av högt blodtryck, njurpåverkan, hjärtpåverkan med mera? Jag tycker inte att vi ska vara så naiva att vi tror att ”Babyfarmerna” följer upp kvinnorna för att undvika och behandla eventuella komplikationer.

Under tiden som barn föds av surrogatmödrar finns det fortfarande oräkneliga föräldralösa barn i världen. Men de barnen prioriteras inte till att få en familj utan får leva på gatan eller i bästa fall på barnhem. Dagens föräldrar ställer ofta krav på avkomman att den ska vara så perfekt som möjligt. Vad händer med ett barn som inte uppfyller föräldrarnas kriterier på ett välskapt barn? Ingår det i avtalet att även ett sådant barn tas emot av de ”nya” föräldrarna eller bortsorteras de av föreståndarna vid ”Babyfarmerna”?
Och om surrogatmodern ångrar sig mitt i graviditeten och antingen vill behålla barnet eller avbryta graviditeten, respekteras då hennes vilja?

Många förespråkar en reglering av surrogatmoderskap i svensk lagstiftning, för att kringgå problemet i utvecklingsländerna.
Enligt den skulle kvinnor i det egna landet av altruistiska skäl få rätt att hyra ut sin livmoder under nio månader. Här kringgår vi det man kan kalla kolonialismproblemet men vi hamnar fortfarande i frågeställningen kring vad som är bäst för barnet. Alltför liten del av debatten fokuserar på barnet. All uppmärksamhet riktas till de barnlösa föräldrarna/föräldern (möjligheten skulle även gälla ensamstående). Naturligtvis använder man vetenskapliga metoder för att definiera hur det framtida barnet ska vara, så att man kan undvika genetiska sjukdomar, missbildningar och mindre önskade egenskaper, och barnet kommer levererat till familjen i ”rätt” ögonblick.
Man kan tycka att detta är ett idealiskt scenario, där ett välskapt och lyckligt barn hamnar i en välkomnande och kärleksfull familj, men vi måste samtidigt fråga oss: Är det ett barn som tas emot och älskas för dess egen skull? Eller för att det just nu passar in i livsplaneringen att få ett barn, som ska leda till lycka och självförverkligande för föräldrarna?

Hur det än är så tycker jag att vi måste stanna upp och reflektera över om det verkligen är denna utveckling vi vill eftersträva.

Jenny Lindberg
specialistläkare, Njur- och transplantationskliniken  Skånes Universitetssjukhus Malmö