EU värdig Nobelprisvinnare

När Nobelkommittén för ett tag sedan meddelade att EU skulle tilldelas EU:s fredspris innebar det en glädjens dag för alla oss som tror på samförstånd, fred och medmänsklighet. I alldeles för hög grad har vi i Sverige glömt att, som Nobelkommittén understryker, "EU helped to transform a continent of war to a continent of peace". Skulle det finnas någon uppgift som är större?
EU startades som ett freds­projekt. Låt oss inte glömma det. Och EU:s demo­kratiserande roll kan knappast överskattas. Länder har dragits in i rättsstatssfären tack vare medlemskapsförhandlingar och medlemskap. Och EU:s insatser i krishärdar och orosområden runt om i världen kan ingen förneka eller låta bli att se värdet av. I en allt mer europiserad och globali­serad värld kan vi inte klara av att möta framtiden utan EU.

Det är nästan tragi­komiskt att höra EU-motståndare dra fram allt vad elände man kan hitta i sina garderober och så tillvita EU allt detta. Är det stört omöjligt för alla dessa kritiker att reflektera över hur Europas historia varit och fundera ett halvt varv över hur det skulle tett sig om varje nation var för sig samlat sig runt sina mer eller mindre artificiella nationsgränser och byggt murar och satsat på allsköns protektionism.
Det är förvisso sant att EU är inne i en svår ekonomisk kris. Det kan dock inte frånta oss sanningen att vi i sex decennier upplevt en fredens och försoningens period, som varje europé inte borde känna något annat än tacksamhet över. Nog kunde det vara klokt, för att få lite balans i debatten, att erinra om att Sverige levde över sina tillgångar under både 70- och 80-tal, och att en svår ekonomisk kris blommade ut i början av 90-talet. Men det var inte EU-idéns fel. Att politiker på kontinenten fallit offer för politikens förbannelse och lovat och spenderat mer än vad kassan tillåtit är inte heller EU-idéns fel.

Flera gånger har det nu i eftermälen till fredspriset påpekats att Alfred Nobel önskade se att militarismen minskades. Det ska respekteras att människor vill avrusta. Dessvärre är det ju så att terrorism existerar, att våld breder ut sig, att extremism inte drar sig för något när det gäller att döda och mörda. Professor Alf Ross, som brukar betraktas som en av de stora demokratitänkarna, skrev i sin bok, Varför demokrati? – den utkom första gången efter andra världskrigets slut – att han för egen del inte skulle kunna tänka sig att använda en kulspruta men att han var tacksam för att det fanns de som kunde tänka sig att göra det, för att bevara fred. Så komplex och motsägelsefylld är ju tyvärr verkligheten.

För mig är det obegripligt att européer inte kan känna tillfredsställelse över att vår världsdel klarat att upprätthålla fred i sex decennier. Heder åt Thor­björn Jagland och norska Nobelkommittén, som vågar visa historisk klarsyn och pekar på samarbetet i Europa som en fredens vinst!

Alf Svensson
Europaparlamentariker för Kristdemokraterna