Kino: Rättshaveristen, en paradox

Vad är en rättshaverist? Nu är jag undersökande journalist igen, i alla fall för en tid. Och nu har mina kontakter med redaktörer för olika medier börjat. Jag presenterar oegentligheter och missförhållanden. Korruption. Nepotism. Smuggling. Många misstänkta brott. "Kan det verkligen vara sant?" och "Är det inte en rättshaverist?", är vanliga reaktioner från redaktörer när jag presenterar källor och annat material.
I fredags var jag i Istanbul för att bland annat granska misstänkt ökad barnprostitution. Jag pratade om detta med några turkiska kollegor, de trodde att jag blivit galen. Det är klart att kommersiell sexuell exploatering av barn inte existerar i Turkiet... Så lät det i Sverige innan jag i bland andra denna tidning publicerade artiklar som ledde till att fem män dömdes för övergrepp mot barn i Västsverige, den så kallade Västsverigehärvan. En man som jobbade på en flyktingförläggning hade sålt barn till andra pedofiler över hela Sverige. När jag först presenterade materialet, och källan, för en stor svensk kvällstidning frågade man mig om jag kunde vara säker på att det inte var en rättshaverist som planterat idén hos mig. Några år senare berättade en polischef för mig att polisen under flera år hade sålt beslagtagna vapen vidare i stället för att destruera dem.

Tre redaktörer som jag pratade med om de misstänkta brotten undrade om jag hade blivit galen, det kunde ju inte stämma. "En rättshaverist måste ligga bakom ryktena". Världen idag publicerade. Justitiekanslern granskade och kritiserade polisen. Vad är då en rättshaverist? Jo, många av dem är människor som till sist låter som galningar, eftersom ingen vill tro på de oegentligheter de vill ska avslöjas.

Nuri Kino
nurikino.com