Att kapitulera inför dödens udd

Det krävdes ett återfall för att Gud skulle visa sig på riktigt igen.
Älskade Gud. Vilken befrielse för mig att ännu en gång fullständigt kapitulera, och igen handgripligt och nästan som första gången, få praktisera kristendomen.
Vilken vilsam förtröstan i tårarna när jag faller på knäl inne i Högalidskyrkan och ber om styrka att visa mig så fullständigt besegrad och svag som bara en riktigt stark man kan visa sig.

Ni som var i Nimbuskyrkan på Öckerö den där söndagen för en tid sedan vet ju redan. Från ingenstans kom mörkret. Jag öppnade portarna till förstörelsen och berusade mig. Det var sex år sedan sist och det var inte särskilt kul ens på vägen upp. Senare på kvällen var jag bokad till en kyrka på Öckerö utanför Göteborg. Efter stor tvekan beslutade jag mig för att trots allt åka dit och uppträda. Jag möttes av ca 400 besökare som tvingades dela min fruktansvärda upplevelse. Det var med stor skam, den här sjukdomen älskar skammen, jag erkände för mig själv och alla andra vad som hänt. Mina tankar gick till min familj. Jag bars den kvällen. Jag är oändligt tacksam över all den värme som visades mig den kvällen.

Att direkt få chansen att erkänna hjälpte mig också att direkt, efter bara några timmar, avbryta återfallet. Jag drack under sammanlagt fyra timmar. Dagen efter reste jag hem och påbörjade, ännu en gång, min långa väg till en mer varaktig nykterhet. Jag hade kunnat låta bli att skriva detta. Jag hade inte behövt formulera mig runt denna hemska söndag. Men jag gör det ändå. Mest för att jag inte vill ha några hemligheter i mitt liv. Varje vrå som Gud inte lyckas lysa upp samlar likdelar om natten.
Efter en tid med hemligheter skapas monster som hotar att döda mig. Jag behöver låta Gud och ordet lysa upp varje vrå av mitt liv utan att hyckla, utan att moralisera, och utan att förställa mig. Sjukdomen är lömsk och satanisk. Den är allt Gud inte är. Jag tvingades erkänna mig besegrad igen, flera år efter att jag gjort det för första gången, tvingades jag noga och under tårar, erkänna mig besegrad igen. Det var en stor frist. Det bor en sådan frid i att kapitulera inför dödens udd. Det bästa med Gud är att jag inte behöver slåss längre. Jag behöver inte leva i denna ständiga kamp mot begäret. Nu vilar begäret.
När man kapitulerar vinner man tillbaka sitt liv. Man går åt ett annat håll. Man vänder om. Man gör det på riktigt. Man vrider sitt ansikte mot himlarna och bara går.

Jag bröt alltså samman mitt i kristenheten, inför en massa troende människor. På flera sätt har svensk kristenhet irrat in sig i själgodhetens rike. Jag kan en del om det riket. Jag bodde där under många år. Vistas jag där nu så dör jag, långsamt men konsekvent. Om man inte praktiskt och på riktigt får eller kan visa sig svag i en kyrka, mitt i svensk kristenhet, var kan man göra det då? Risken med våra kristna liv är att vi lyfter upp vår moral till en sådan dygd att den förblindar vår kärleksfulla syn på våra medmänniskor. Vi dömer. Vi låter vår moral göra oss världsliga och icketoleranta. Några som var på mötet på Öckerö fann det lämpligt att ringa till Aftonbladet och tipsa dem om vad som hänt. Jag klandrar ingen för det. Går man upp berusad inför 400 människor får man skylla sig själv. Det blev ingen löpsedel eller artikel och jag är glad för det. Människor vet så lite om den här sjukdomen. Läser de ordet "återfall" får de för sig att man sitter packad på en kinakrog någonstans för all framtid.

Mitt återfall varade i några få timmar. Jag lyckades sluta direkt. Men jag är mycket medveten om att det inte är min egen förtjänst. Det är Guds och alla de fina människorna som bar mig in i min nykterhet i sina förböner. Jag är er  evigt tacksamma för det. Tack. Jag lyckades bryta direkt och går nu på möten nästan dagligen och har dessutom fördjupat min kontakt med Gud. Jag knäböjer, ber, samtalar, lyssnar. Jag behövde det här slaget. Jag behövde känna stanken av rännsten igen. Nu ska jag försöka förtjäna min familjs respekt och kärlek igen.
Bibeln blir aldrig så sann som när man praktiskt och på riktigt fått kapitulera inför herren.

Jag är glad att skriva dessa rader trots allt. Jag mår bättre än jag gjort på bra länge. Jag är beslutsam och tacksam över all hjälp jag fått. Jag är glad för Gud, över att han aldrig lämnar oss, att han alltid hör oss som bäst och mest när vi behöver det som mest och bäst.
Jag lämnar er med Jeremia, min trogna följeslagare, som chefredaktör Lukas skickade till mig, utan att veta att jag läst och läst och läst just Jeremia de senaste dygnen.
Så säger HERREN:
" Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar..."
Jeremia 6:16

Och denna fantastiska bön:
Herre, jag har hört om dina gärningar,
jag har sett dina verk, Herre.
Förnya dem i denna tid,
ge dig till känna i denna tid,
minns i dess oro din barmhärtighet.
Hab 3:2